Materiell skit!

Magnus har haft datorn så jag har inte kunnat skriva, har haft massor av saker att skriva om. Men nu kommer ja knappt ihåg hälften och orkar inte riktigt formulera mig. Magnus har varit i norrköping sen i torsdags morse, så jag är solo med killarna. Mamma är ute och flänger och jobbar så de har varit fullt upp för mig. Mitt tålamod och temprament har varit värre än vanligt, jag har varit benhård mot killarna, vilket delvis varit bra. Dom var så bråkiga igår efter dagis att tillslut så drog jag in det obligatoriska fredagsmyset, det uppskattades icke. Sen tidigare på dagen så kom emilio hem med ett litet hål på byxorna, ett hål som mycket lätt skulle gå och laga. Efter 5min i soffan med sin bror så har han rivit upp hela hålet så byxorna var bara att slänga. Jag lämnar dom surt i några minuter för att sen komma ner och se att Enzo tagit en sax och gjort likadant på sina hela fina byxor. Jag blev riktigt arg och de ressulterade i att dom fick ta sina egna pengar och åka till vällingby idag och köpa sig ett par nya byxor. Får se om dom kan vara lite mer rädda om sina kläder när dom betalat de själv. enzo tyckte de var så kul att handla så han köpte en keps och ett par schorts oxå. Tror han brås på mig när det gäller handlandet.

Annars har vi varit ute hela dagen, jag förösker få ordning på trädgården som för tillfället är ett ända stort jordberg. Efter att grävt ner nya buskar på framsidan så upptäckte jag att jord är bra tungt och jag har varken kraft eller ork att baxa bort det. de lämnar jag till Magnus sen. Jag skapar och fixar han får städa upp resten. Tycker jag är rättvist.
 

Vi var en sväng till lekplatsen oxå, Edrian älskar att gunga så de var roligt. Men nu är min kropp och huvud helt slutkört, har börjat bli lite små sjuk och orken är obefintlig. Tanken på att Magnus kommer hem sent imorn kväll gör att orken ligger på minus kontot. Jag vill bara lägga mig ner och sova en stund, få sova hela natten lång. Men bara för mig att hålla ut om ca tre timmar åker dom alla i säng, då ska jag duka upp massa jordgubbar och vaniljkesella och smaska i mig


För övrig så har jag fått en massa vilja ha kännslor, jag vill göra om allt här hemma. skulle vilja ha en badtunna med kanmin på baksidan som jag kans itta och bada i om kvällarna, sen vill jag glasa in trallen på baksidan så att man kan börja använda den lite mer. Jag skulle coskå vilja ha en gung fotölj som jag suktat efter i slera år emn som är svindyr. Den skulle passa perfekt på furstukvisten att sitta och läsa i på sommar kvällarna.
Undra om mitt vilja ha nytt behov är som någon ersättare till att jag är i ett förhållande som behöver förnyas och göras om? Eftersom jag inte kan göra något åt förhållandet utan det ligger i någon annans händer, så vill jag förnya resten av min tillvaro eftersom det är det ända jag kan styra över just nu. Ja vill få känna att jag är nöjd och lycklig över hela mitt liv. Men just nu är jag inte det, eftersom jag inte kan förbättra det som är det viktigaste i livet (relationer), så ställer sig hela min kropp och hjärna in sig på att det materiella är det som är viktigt och behöver förnyas. De gör mig så arg för det är det som är det minst viktiga, all materiell skit betyder ingenting när det väl kommer till kritan. Men det känns som att det är det ända som ger mig tröst just nu, iaf för stunden. Jag mår bra när jag fixar något nytt fint här hemma, jag blir glad när jag kan köpa något nytt och göra om. emn det fixar ju ingenting! jag har fortfarande ett äktenskap som står på en vågskål och är oroväckande nära att tippa över åt helt fel håll, istället för att tippa åt "leva lyckliga i alla sina dar" hållet och de trotts att vi kanske har perfekta rabatter, snygga väggar hemma, en trall att drömma om. Inget av de sakerna kommer lösa någonting av de som verkligen betyder något.

inkräktare.

Som jag skrev förut så flyter allt på nästan som vanligt, det är svårt att gå runt och vara otrevlig hela tiden det blir bara jobbigt för alla. Vi pratar om det lite då och då och Han säger att han ska söka hjälp vilket jag hoppas han gör. Tror inte att hans problem går att fixa utan någon kunnig som kan luska ut om det finns något annat som ligger och lurar i bakgrunden. Vissa stunder kan jag glömma bort att han årat mig och gjort mig ledsen och man sjunker ner i soffan bredvid och söker närhet. Sen kan jag komma på mig själv med att "juste fan, för bara några dar sen så satt han precis här i soffan och chattade med en annan tjej," och de gör mig riktigt äcklad och arg. Det blir som att någon har inkräktat på mitt liv fast personen aldrig satt sin fot i vårat hem., men bara tanken på att han suttit och tänkt och pratat med någon annan är lika obehaglig den.

Men men vi får ge det lite tid, detta är inget som kan lösas över en natt och jag tänker inte sticka eller ta något riktigt beslut om hur jag vill göra förens jag ser vad Magnus gör, om han verkligen kämpar för att föröska fixa allt och få det bättre, eller om det bara rinner ut i sanden och blir samma visa igen.

Idag har det iaf varit sol ute och jag har sugit i mig så många strålar jag bara kunde. Var i vasastan för en hälsokontroll för nyanställning och eftersom jag fick skjuts av Magnus var jag väldigt tidig. Så en liten fika i solen innan gjorde susen i musen. Efteråt så åkte jag faktist till sickla köpcentrum, Magnus jobbar där och han har hållt på att tjata om en ny köckslösning. Så då fick jag se den och de var riktigt snyggt, sen gick ja runt lite i centrumet där och gillade de skarpt, massa roliga butker, inte hysteriskt med folk heller.

Efter de åkte jag och hämta de två busarna sen var vi ute hela eftermiddagen, vi käkade till och med middag ute. De blir så otroligt varmt i solen på framsidan så de var riktigt mysigt.


Vi hade också en sån tur att en tårta från Enzos kalas i söndags blev över, så en riktigt smarrig efterätt blev det.
Sen fick killarna hoppa in i badet, dom lovar att sköta sig och inte busa en massa. Man går på det varje gång, hela badrummet blev nedstänkt och dom lyssnade inte alls på mig. Jag blev så arg att de blev bums i säng efter badet kl 18:45, vilket inte uppskattades!

Idag kom också ett nytt träningslinne jag köpt, eftersom jag tränar så ofta så hinner/orkar jag inte tvätta mellan gångerna och dom luktar ju inte mumma direkt.


riktigt rosa och härligt, super skönt oxå. Å visst, om ni kollar väldigt noga på kortet så kan ni väl också se små små muskler på armarna?? ;)

En annan sak som är grymt jobbig i denna kris jag går igenom nu är att mitt enorma köpbehov har smygit sig på. Man känner att man vill UNNA sig en massa fina saker, nya kläder så man kan känna sig fin och snygg. Man vill på nått sätt bedöva de som gör så ont där inne med att köpa en massa prylar. De hjälper ju iaf för stunden, men sen blir det ännu mer problem istället.

Du pissar på det!

Hoho, hallååå, va sjutton tror du igentligen?!?! Att det ska räcka med att man sitter en kväll och pratar lite, lägger sig samtidigt och sen ska allt vara bra? Att några pussar och kramar ska lappa ihop allt och att jag förlåtit dig? Du beter dig som att allt är precis som vanligt. Tänk om du bara kunde se en gnutta av den ilska, besvikelse, sårade person som gömmer sig under allt kött och blod. Vad ska jag göra för att få dig att förstå hur pass lågt jag tycker du sjunkigt i mina ögonon än en gång, ska jag sparka ut dig några veckor? Ska jag ta barnen och dra iväg någon stans? Ska jag ställa mig och skrika på dig och slänga allt du äger genom fönstret? Eller ska jag ta ett trubbigt föremål och sticka massa hål i din mage, så att du får känna den smärta jag har inom mig just nu. en smärta som avspeglas i ett krossat förtroende, en förstörd självkänsla, ett äktenskap som du gång på gång pissar på och visar lika mycket respekt som en rasist visar en neger medan han står och bankar hans huvud i assfalten.

Det gör ont på ett så konstigt sätt, de går inte att få bort det, man vill bara ställa sig rakt upp och skrika, men vill slå sönder saker, man vill ta kännslorna och kasta dom i ditt fejs. Men det ända jag orkade göra var att däcka i sängen några timmar. Utmattad av att tänka, knänna så otroligt mycket samtidigt som livet måste gå vidare tills man vet hur problemen ska lösas.

Värt att tänka på

Detta är några ord som fått mig att tänka.


Det låter som om att han slutar i perioder? Eller att du har intrycket av att han slutar när ni har det bra. Fråga dig själv om han slutar för att ni har det bra, eller om han slutar när du kommer på honom så att ni "får" det bra. Fråga dig också om ni har det dåligt och han då vänder sig till andra, eller om det är så att det är när han vänder sig till andra som ni får det dåligt?

Jag ska banka skiten ur han!

Vi pratade igår kväll, vet inte om det gav så mycket. Vi fick rensa luften lite och mycket annat kom upp som vi båda tänk på och fudnerar över. Själva grejen han gjort går det inte att prata så mycket mer om, han har skrivt, tänkt och tyckte de han har gjort och inget som går att sudda ut. Mitt förtroende för han som redan var riktigt sargat och felläkt. Nu har  sprickan gått upp igen och de båda förtroendehalvorna är längre från varandra en någonsin, kanterna är i en miljon olika skärvor och det känns som att det är omöjligt att sätta ihopp de båda två delarna så att dom passar perfekt igen. Jag måste själv komma fram till vad det är för liv jag vill leva, vill jag stanna kvar i det här och riskera att det inte finns någon sanning i hans ord denna gång heller och att jag blir sårad igen och igen. Vad är jag värd som person och kvinna, vad kan man förvänta sig av en annan människa som man delar sitt liv med? Förväntar jag mig för mycket, går det inte för män att hålla sig i skinnet? Är det bara att acceptera och svälja sin stolthet och behov bara för att ha någon att leva med och för att inte kasta bort 7år av sitt liv?

Jag har ingen aning just nu vad jag vill. Eller jag vet vad jag vill ha, en man som dyrkar marken jag går på, någon som uppskattar mig, som ser mig för den jag är och är stolt, en man som ser på alla andra kvinnor där ute och tänker "HA, dom går runt där och tycker dom är snygga och bäst, men då skullle dom veta vad jag har för en super kvinna där hemma, inget kan mäta sig med henne". Har jag helt orealistiska drömmar och förväntningar på en man om jag känner så? När jag sa det till Magnus så bara skrattade han, att det finns inga män som dyrkar marken som deras kvinna går på. Men jag hoppas han har fel, för vi gör ju allt för våra män dock så är det såna saker som dom förväntar sig och räknar inte som något extraortinärt eller speciellt.

Jag tycker att mycket av lösningen på detta problem ligger i Magnus händer, han måste själv ta tag i problemet och göra allt för att lösa sina egna problem om detta ens ska funderas på att försöka lappas ihop. Jag finns där men jag kan inte reparera han tyvärr.

de ända jag kan göra nu är att cykla till gymmet och köra boxningen som jag aldrig kört den förut. Jag ska be instruktören att köra skiten ur oss och ni kan ju säkert ana vilket ansikte jag kommer ha framför mina ögon när jag slår sönder mina knogar mot säcken!


bestiga mount everest för en invalido, nästintill omöjligt.

Jag är inte den som kan hålla tyst och gå och bära på massa saker innombords. Jag vill få ut allt och kunna debreefa saker med folk i min närhet annars blir jag tokig. Vissa kanske tycker det är fel av mig att "skylta" med de problem som finns i mitt liv, att visa hela min familjs sårbarhet. men jag kan inte förstå varför man inte skulle göra det, man vill ju sprida saker som går bra till alla man känner för att dela sin glädje med dom, varför ska man då inte kunna göra precis samma sak med allt det jobbiga, för att kunna dela smärtan och få tröst? Sen om det kanske blir så att man hänger ut den som gjort något dumt så tycker jag att den personen bara har sig själv att skylla. Jag har inte valt eller påverkat en person i min närhet att aggera på ett visst sätt så därför behöver jag inte heller ta hänsyn till ifall det blir pinsamt eller jobbigt när sanningen kommer fram.

Många säger gång på gång till mig att jag ska lämna svinet, att jag är värd något bättre. Att har han gjort det en gång så händer det igen, vilket de gjort ett antal gånger nu. Jag borde ha stuckit redan första gången men man vill ju verkligen tro på att folk kan hålla det dom säger och ändra på sig. Man vill iaf ge personen man älskar en chans, men frågan är hur många chanser man har att ge? hur mycket orkar man mäkta med innan bägaren svämmat över? Jag har inte varit en ängel i vårat förhållande, jag har gjort en dum sak efter att jag kom på han med massa dumheter och det är något jag ångrar oerhört mycket och jag lovade att aldrig göra om det, vilket jag inte gjort heller. Jag höll det jag lovade och valde att kämpa för oss och våra barn.

Till dom som ber mig att sparka ut han med huvudet före, jag förstår verkligen eran reaktion, jag skulle sagt precis samma sak till er om ni var i den situationen och har säkert sagt till flera av mina vänner. Men det är så otroligt lätt att stå på andra sidan och ge order om hur personen ska aggera.

Men om man gifter sig och skaffar barn med någon så betyder ju det att man verkligen älskar den personen och det försvinner inte så lätt trotts att man blir sårad en massa gånger. Jag önskar det vore så lätt att man bara kunde säga tack och hej leverpastej, gå vidare med sitt liv och må prima. Men så ser verkligheten inte ut, man har kännslor, man älskar varandra och är kär, man har barn som man skapat tillsammans, man har byggt upp ett familjeliv under 7år. 7 år är väldigt lång tid och det är omöjligt att bara kasta bort det på en kvart och gå vidare med sitt liv. så ni som tycker jag är korkad som ens fuderar på att föröska lösa allting kan ju försöka sätta sig in i hela situationen och tänka på hur ni verkligen skulle göra när det kommer till kritan. Att säga att man skulle lämna någon för minsta lilla är lätt gjort, men sen att göra det är en helt annan femma.

Vad som händer nu vet jag inte riktigt, jag och M behöver sätta sig ner och prata med varandra. Att jag skulle få tillbax förtroender för honnom är ungefär samma sak som att bestiga mount everest för en invalido, nästintill omöjligt.

Mina busiga änglar!

Dom är det ända som betyder något, det är mina hjärtan och jag gör allt för dom!

I´m sick of it!!!!

Jag är så besviken, så ledsen och så jäkla trött på att känna mig som ett fån. Han gör det om och om igen och det han lovat förut värkar vara som bortblåst några sekunder efter att han lovat det.
Hur ska man som en kvinna i sina bästa år med lite extra fett på magen, blå ringar i brist på sömn och ett humör värre än arga kcoken, kunna gå och lägga sig på kvällen då man vet att han sitter där med sin jäkla telefon. Vara hemma och ta hand om allt medan han är iväg och reser i jobbet och gör gud vet vad?

Är det meningen att man som kvinna bara ska vänja sig och ta allt sånt här skit för att alla killar är precis likadana? Kanske det inte finns några förhållanden där båda parter är helt ärliga och tillgivna mot varandra? Ska man sluta upp med att vara den "duktiga och trogna frun" och istället göra precis samma saker som mannen gör? Att man har ett öppet äckenskap istället, så får man se hur kul han tycker det är om ja sitter uppe på natten och har cyber sex med massa heta killar som han inten har en chans att mäta sig med, eller att planera (eller låtsas planera som han säger) in sexmöten de dagar man är borta från hemmet? Tror inte det skulle vara lika roligt då och att en ursäkt som att det bara är ett dumt tidsfördriv inte skulle gå hem särskilt bra!

Man sitter med tårar i ögonen och barnen oroliga bredvid sig och han tittar på dom och vårt hem och säger, " titta på det vi har, allt fint vi har". Ah, right back at you! öppna ögonen och se det vi har, du är micromilimeter från att förlora precis allt det du tycker att vi har!!! Tillslut så spelar inga ursäkter i världen någon roll, jag behöver inte ta massa skit jag är bättre än det. Jag är så trött på att vara frugan här hemma medan du har massa annat för dig, spelar ingen roll om det är fysiskt eller psykiskt för mig känns det lika illa om du tänker att du ska stoppa kuken i hennes fitta eller om du faktist gör det!

I´m sick of it!!!!


Livet i livmodern

Jag och Edrian sitter och kollar på "livet i livmodern". Så underbart program, det är verkligen ett mirakel att det kan bli ett barn med tanke på hur mycket saker som ska klaffa.

Jag börjar nästan gråta på tanken att aldrig mer få vara gravid, känna de små sparkarna i magen, få vara med om en förlossning, att den få ligga och mysa med en aldeles ny människa som man har gjort tillsammans med den man älskar. Jag skulle verkligen kunna tänka mig att skaffa ett till barn nu på stört, de skulle inte ens spela nån roll ifall det blev en pojke till. Ja vill så gärna!


RSS 2.0