Vem är JAGET?

Dripp dropp, dripp, dropp...Inte regnet alltså utan detta drippande och droppande kommer från min näsa. En riktig brakförkylning håller på att smyga sig på, går runt med vassa knivar i halsen som jag förösker parrera vid varje svälning. Fy för att vara sjuk, det är vidrigt, för orken pyser skata ut som luften på en balong. Jag behöver ork för att orka med om ni förstår? Sen att stå över en patient och hjälpa till med munvård och man känner hur snor dropparna är påväg alldeles för långt ut ur näsan är inte så hett. Man får då ta rollen som en riktig snorunge och snörvla till riktigt ordenkligt.
 
Förutom att jag snart är ett vandrande virus så lunkar allt på, jag läser mina böcker och lyckas fastna vid varenda bok och nästan streckläsa dom. Det är inte utan skuldkänsla som jag gör detta, för jag vet att det finns miljoner andra saker som jag verkligen borde göra istellet. Som att lägga in mitt berg av rena kläder i garderoben, eller att plocka ihopp alla skorna som man ständigt snubblar på inanför dörren, jag borde oxå städa toaletterna för dom är för snuskiga just nu.
Men det går lixom inte, jag är fast i en lite bättre och roligare värld. Inte särskilt vuxet och ansvarsfullt av mig att välja det lustfullda istället för förpliktelserna. Men just nu har jag ingen lust med att vara ansvarsfull. Min hjärna är så förvirrad och ända gångerna som jag har ett litet lugn är när jag sitter/ligger/står med näsan långt in i en bok. Just nu känns det som min räddning, antingen stökigt och en läsande kvinna, eller rent och en kvinna påväg in till psyk för att hon har en så enorm identitetskris ju nu.
kanske så finner jag mitt svar i någon av alla de böckerna jag läser just nu. Ett litet frö av inspiration som sätts inom mig och tillslut utan att veta om det så kanske jag har hittat mig själv och min grej.
 
Jag kan verkligen verkligen avundas dom som har satt huvudet på spiken och vet precis vem dom är och vad dom vill göra. Å ännu mer avundas jag dom som vet hur dom ska komma dit dom vill, vilken egenskap att besitta!
 
Jag kan tänka mig att många som är 30+ kan sitta och läsa detta och fnissa lite och tänka att denna brud är i en förtidig 30års kris. Jag kan inte annat än att hålla med dom. På torsdag blir jag 28år jag har gjort det som är meningen med livet, att fortplanta sig och bilda familj. Jag har fört mitt underbara arv vidare och har en familj jag älskar över allt annat. Men sen då? När det är klart, livets mening är uppfylld, ska jag bara gå och lägga mig i träkistan med en gång då?
 
Såklart inte, det är väl det som är problemet, de stora grejerna som jag värdesätter är klara. Nu måste jag finna det som är jag och det jag brinner för, förutom familjen (trotts att jag är en stökig slarvmaja). Mitt kall i livet förutom barn och make, vad är det? För alla måste väl ha ett kall, alla måste väl iaf få chansen till att växa och utvecklas? sen om dom väljer att göra det är en annan femma, men möjligheten måste ju finnas där om man väljer att se den?
 
Jag väljer verkligen att se den, men ändå ser jag inget. Jag vill inget hellre än att va nära min fina familj men ändå ha något som är mitt och något som är jag förutom familjen. Jag har ju en identitet, jag är inte bara mamma och fru. Det kanske är den stora delen av mig men jag vägrar att bara vara det. för då kommer jag hamna på hispan av tristess och otillfredställelse hos mitt JAG.
 
Hoo hooo, JAGET vem är du, vart är du, vad vill du?????

Aldrig tillfredställd!

Lördagskväll och snart slutet på september, fy vad tiden har flygit iväg. Kan inte fatta att hösten är här med besked och löven börjar sakta falla från träden. Jag har jobbat och tagit hand om sjuka barn och så har jag jobbat lite till, läst lite böcker och sovit. Det är ungefär det som hänt sen jag skrev sist. Inte alls så spännande tycker jag. Jag har fortfarande min stora livskris gällande arbete, nästa vecka är den sista på jobbet och jag söker runte fter olika jobb utan att veta vart jag vill. De känns bara jobbigt att ta tag i det eftersom jag är så förvirrad, så jag flyr in i literaturens värld. De hälper för stunden, men sen när bok efter bok är genomplöjd så finns problemen och ångesten av att tiden som arbetslös kommer smygande med stormsteg. Jag går på lite olika intervjuer och säker massvis med jobb utan att riktigt känna att det här jobbet vill jag ha. Jag vet att nästa jobb kanske bara är tillfälligt, men det tar emot så mycket att behöva göra något man inte brinner för. Tro inte att jag är naiv och tror att ett arbete måste vara roligt, för så är inte alltid fallet. Men det måste ändå kännas rätt, inte att man får ångest varje morgon när man stiger upp. Jag vill kunna svara stolt när någon frågar vad jag arbetar med, känna att det är jag och att jag står för det jag gör och att det kan tillfredställa mig.
 
Annars blir det som nu, jag kommer på det ena projektet efter det andra här hemma för att känna någon form av tillfredställelse. För att känna mig nöjd och få växa lite som person. Men det går inte att jag ska göra om hela huset varje gång något känns otillräckligt.
 
Jag hoppas verkligen att jag finner något som passar mig och att det passar våran livsstil som inte är så lätt att passa ihop med. Märker redan nu att det är ett enormt pusslande för att få saker att gå ihop, magnus skaresa bort, jag kan aldrig lämna och hämta under samma dag. Barnen e sjuka och jag måste vabba ifall magnus redan har något inbokat och helt plötsligt har man varit borta en vecka från jobbet.
 
Ne på torsdag fyller jag 28år och vill att saker ska börja falla på plats nu!
Enzo har tappat två tänder :)
jag har färgat håret knall rött.
kärlek
Morgonmys
Bus i lekparken
En superbra bok som ni bara måste läsa!!!
 

28 år och vet inte vad jag vill!

gud vad jag tänker, det är det ända jag har gjort de senaste dagarna tror jag. edrian har varit sjuk så har inte jobbet och under tiden har jag kännt mer och mer att det jobbet jag har inte är något som gör mig lycklig. Jag blir inte stimulerad, tycker inte att jag utvecklas särskilt mycket och jag tycker inte det är kul att gå upp på morgonen för att åka dit. Vilket jag personligen tycker att det ska vara, med tanke på hur många år man ska arbeta så är det en förutsättning att man trivs och oftast ser fram emot att arbeta.
 
Jag har ställt mig denna fråga flera gånger senaste veckan, " om jag får göra precis vad jag vill i hela världen(arbetsmässigt alltså), vad vill jag göra då?".
Jag har inte kunnat svara på den frågan, hur mycket jag än funderar så kommer jag inte fram till något svar. Det är väldigt frustrerande, har jag verkligen inga drömmar när det gäller "kariären"? Samhället ser ju ut så att man måste arbeta mer eller mindre för att kunna leva. Men jag antar att jag inte riktigt är tillfreds med den tanken, jag vill inte leva för att jobba, arbetet för mig ska inte ligga högst på min prioriteringslista. Men oftast så blir det ju så ofrivilligt eftersom det krävs en inkomstkälla någonstans ifrån för att kunna leva.
 
Så jag måste helt enkelt komma fram till något arbete som jag skulle trivas med, vara stolt över och känna att jag får ut något av det. Om man inte har den blekaste aning, hur ska man komma fram till det då? hur ska man kunna avgöra om det är rädslor som hindrar än själv från att våga se sina drömmar?  Kanske borde jag gå till en coach som kan hjälpa mig att hitta mitt dröm yrke så jag har något att gå på och sträva efter. 
 
För jag vägrar att bli en sån där tant som har tagit första bästa jobb och nöjt sig med det, jag tycker inte att man ska nöja sig med medelmåtta, man ska kunna känna att man ska få det som är bäst för just mig. För hur ska jag annars kunna njuta av livet och min familj om jag mer än hälften av tiden är missnöjd med det jag gör. Det skulle vara oundvikligt att inte mitt missnöje gick ut över familjen. Då spelar det ju ingen roll om jag drar in pengar så att man kan leva bra, för i slutändan så kommer allt krascha ihop som ett korthus ändå.
 
Kämpa Iluna
Fokusera nu
Gräv fram dina drömmar

behöver jobb

Ja är usel jag vet, men har varit så trött på senaste att tanken på att bloga inte funnists.
Jag är ledig i helgen och har precis sovit nästan tre timmar, så otroligt skönt. Dock känner jag mig fortfarande lika trött. Ska strax åka iväg till finaste Sanna och klippa mig, mitt hår växer som ogräs och jag ser för taskig ut. Är så roligt för när man har långt hår så gör man allt för att håret ska växa och bli längre. Nu är det tvärtom, skulle va bra att hitta nått som hör att håret inte växer så fort, så man slipper klippa sig var 8 vecka.
 
Tiden jag inte jobbar eller sover så spenderas den vid datorn och jobbletande. Mitt vikariat går ut den 30/9 och det kommer antagligen inte att bli förlängt. Så paniken börjar komma smygande nu för om 1 mån är jag utan jobb. Så om ni vet med er där dom söker personal så säg till.
 
Jag har oxå börjat inse på riktigt att jag behöver verkligen körkort. Det går inte ihop
nu när barn ska hämtas på dagis osv. Jag har tagit ett steg i rätt rikting och beställt övningskörstillstånd. Sen måste jag fixa böcker och både jag och magnus måste gå någon handledarutbildningar, vart man nu gör sånt.
 
de känns bra att jag fyller år snart, då kanske jag kan önska mig körlektioner på nån bra körskola.
 
Min lille plutt har börjat på dagis oxå, ne vecka har han gått där och det verkar gå bra. Men direkt börjar hostandet och snorandet, dröjer nog inte länge innan första vabben kommer.
 

RSS 2.0