Uppbrottet

Livet blir sällan som man tänkt sig, i slutändan blir det oftast mycket bättre än man vågat föreställa sig. Sen är vägen dit olika lång och tuff för olika människor. Men jag tror verkligen på att allting jobbigt, tufft och ledsamt för med sig någonting gott om man bara är öppen för att ta emot det och se sitt eget värde och acceptera att man är värd att må riktigt jävla skit bra.

 

Jag är just nu mitt i mellan livet som jag hade tänkt mig och slutet som jag inte ens vågat drömma om. Samtidigt som jag är sjukt rädd för de utmaningar som kommer att komma med mitt nya liv, så är jag redan så lycklig och full av glädje att jag inte kan förstå hur det kan bli bättre än såhär.

 

Förut hade jag föreställningen om att det fanns en tio gradig skala på lycka. Ett var dåligt och tio var max, jag kom aldrig upp till max för att jag satte siffran tio som ouppnåeligt. Varför skulle jag förtjäna att vara så lycklig att människor runtomkring börjar ställa sig frågor som, vad har hon som gör att allt blir lätt och roligt, hur får vi det hon har. Som person blir man väldigt attraktiv när man är lycklig tycker jag och folk vill vara nära för att allt det lyckliga smittar av sig, man sänder ut massor av bra energi.

 

Jag har förstått att mitt tänk tidigare varit så fel, varför sätta ett stopp på lyckoskalan? Jag vill ju inte ha ett stopp där, så nu har jag tagit bort det. Jag har börjat tillåta mig att gå emot jantelagen och bli precis så lycklig som jag vill och som jag förtjänar. Tyvärr kan det sticka i folks ögon för i vårt vackra land kan det av många anses att lycklighet är lite fult. Det är meningen att man ska lida lite, leka lite martyr och gå igenom massa skit. Men jag är så trött på det tänket, de i min närhet som har svårt att se att jag kan må bra och ta lätt på mitt nystartade liv, dom klarar jag mig faktiskt utan.

 

Många har blivit uppfostrad att en skilsmässa ska vara tufft, det ska vara massa bråk, barnen ska komma i kläm och det ska ta år att hämta sig och stå på benen igen. Dessa åsikter man fått av samhället förstör så mycket för så många. Man vågar helt enkelt inte ta sig ur förhållanden som kanske inte var menade att vara för evigt. Man tror att man inte klarar av det och att man kommer må skit om man är själv. Då väljer man hellre att stanna kvar i det dåliga för att man tror att gräset på andra sidan är mycket mer ruttet än vad man själv har. Det var precis så jag tänkte, jag gjorde mig själv liten och inkompetent att klara av ett uppbrott, jag såg allt som inte kommer att fungera och så låser man sig och vågar inte ta steget.

 

Ni som följt mig ett tag vet att jag och M har haft det väldigt tufft stundtals. Vi har jobbat på det under många år och vi båda känner att vi gjort allt för att försöka få ett bra och hälsosamt äktenskap. Men ibland så är saker inte meningen att de ska gå att lösas. Det finns en större plan med i spelet och en framtid tillsammans skulle sätta stopp för det. Vad den planen är har jag ingen aning om men jäklar vad nyfiken jag är på att se vad världen har att erbjuda mig. Å alla rädslor för att man skulle stå och skrika på varandra och bråka massa var helt obefogade. Vi bor fortfarande under samma tak (att få lägenhet här i sthlm är inte så lätt tyvärr), vi samarbetar kring barnen och vi låter den andra göra det den känner för. Vi försöker komma på lösningar för hur vi ska göra det så lätt och bra som möjligt för barnen när jag flyttar och vi berättar för dom om uppbrottet. Vi känner inget agg gentemot varandra och jag tror att vi kommer få en mycket bättre relation nu när vi är separerade än vi haft under våra nästan 9år tillsammans.

 

Jag har alltså börjat leva mitt liv precis så som jag vill ha det, jag har inget filter och känner jag för att göra något så gör jag det. Blir det fel eller knasigt så skrattar jag åt det och fått en ny lärdom som jag kan lagra och förhoppningsvis inte göra om samma sak igen. Eller så gör jag det tio gånger om och aldrig fattar att det kanske inte var så smart. Men då är det ett val som jag tagit och kan stå för. Jag har bestämt mig för att inte längre stå till svars framför någon för saker jag väljer i livet.

 

Jag har så otroligt mycket i mig som människa och äntligen börjar allt att få komma ut. Jag har så mycket att ge till människor runtomkring mig och jag är redo att ta emot.

 

2014 är verkligen mitt år och det kommer fyllas av skratt, glädje, kärlek, vänner, bus, lycka, sex och 100% Iluna rakt igenom.

 

 
 
 

 


Kommentarer
Postat av: Jessica

Helt rätt gumman. Heja Iluna!

2014 ska bli vårt år med massa skoj!!!!

Puss ❤️❤️❤️

2014-01-19 @ 07:21:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0