Familjemor blir flata.

Man kanske kan kalla det för en typiskt klyscha, gift småbarnsmamma skiljer sig och skaffar flickvän. Men för mig känns det allt annat än klyschigt utan bara så äkta det kan bli.

 

När jag skilde mig så var det första gången jag var singel sen jag var 15år. Man kan väl säga att jag inte är en person som gillar singel livet särskilt mycket. Mina pojkvänner har avlöst varandra (nu låter det som att jag haft mängder av dom, men det har bara varit tre stycken från att jag var 15 tills att jag skilde mig) och jag har trivts med att vara i en relation. Eller jag snarare behövde ha en relation för att må bra, ha någon som att bry mig om och lägga all energi på för att slippa lägga energi på mig själv och mina problem.

 

När jag skilde mig var jag mitt i en livskris, eller den riktiga kollapsen skedde ett kort tag efter skilsmässan. Jag började jobba med mig själv och med svårigheten att vara ensam. Det gick väl sådär, jag var ständigt på jakt efter kärleken för att jag trodde att den kunde rädda mig från allt det jobbiga. Jag var på mängder med olika dejter, den ena snubben konstigare än den andra. Ja började tänka att kanske finns det inga normala killar kvar där ute som passade in på det jag önskade mig i livet. Så jag började blanda upp dejterna med tjejer. Visst var det annorlunda att gå på dejt med en tjej, men i slutändan så kunde vissa av dom va minst lika konstiga som killarna som hänger runt på alla dejting sidor.

 

I denna karusell av sökande och längtan efter något äkta började polletten trilla ner för mig. Det är inte alla andra det är fel på utan det är jag som måste ändras. Inte ändras för någon annan utan för mig själv. Jag måste lära mig att trivas med mitt eget sällskap. Känna att jag behöver ingen annan för att må bra. För i ärlighetens namn, om jag inte kan må bra och trivas med mitt eget sällskap varför skulle då någon annan person göra det?

Så med fokus på mig själv, mitt nya hem och mina barn så började bitarna falla på plats. Jag kände inte längre det där måstet av att ha en person att dela allt med. Om jag skulle finna det skulle det vara en bonus, men jag visste att jag hade det bra själv och att jag verkligen skulle kunna lära mig att trivas i mitt eget sällskap.

 

Så med detta nya tänk var jag ändå inne på några dejting appar på mobilen. Mer för skoj skull, jag ville fortfarande hitta kärlek, men det får ta den tid det tar och det är aldrig fel att gå på dejt om man finner något intressant.

Jag hade mina appar inställda på att söka efter tjejer (för i ärlighetens namn var jag väldigt trött på alla snubbar där ute och alla de spel de kör med). Så en kväll klickade jag i gilla på en otroligt vacker och söt tjej på Tinder, tydligen så hade hon likat mig också så möjligheten till att chatta fanns. Först var jag osäker på om jag skulle skriva nått, för kom igen, så söt som denna tjej var så skulle jag inte ha en chans.........


Kan bara bli bättre.

Mycket har hänt sen jag skrev senast och jag vet inte riktigt vart jag ska börja.
 
Mitt tillfrisknande började nog påriktigt med gruppterapin för medberoende hos Capio Maria. Vi var en grupp på 8 personer med medberoende som problematik och med hjälp av en gruppledare och kunnig personal gick vi igenom olika saker som vi med medberoende har problem och svårigheter med. Vi fick mängder med verktyg för att kunna hantera saker vi stöter på i vardagen och när saker bubblar upp från barndommen. Det var en väldigt jobbig resa att gå igenom och otroligt givande. Den kunskapen och förståelse personalen hade som jag mötte var nått över det vanliga, dom kunde hjälpa oss att se vilka olika mönster vi fått med oss från tex barndommen som är skadliga för oss själva och vår omgivning. Så för mig blev det ett riktigt uppvaknande och förklaring på varför jag handlar på vissa sätt i många olika situationer. 
Denna terapi är något jag önskar alla med medberoende att få gå, tyvärr har sjukvården skurit ner på deras gruppterapier och det är svårt att få plats. Så jag är otroligt tacksam över att jag fick chansen innan nedskärningarna kom. 
 
Så med andra ord mår jag mycket bättre, jag är inte längre sjukskriven och är i färd med att få arbetsträna för att långsamt komma in i arbetslivet igen. Både försäkringskassan och arbetsförmedlingen har varit kanon och låter saker formas efter min ork och den takten jag behöver. Jag var ändå sjukskriven ett år och har fortfarande problem med trötthet och att orken bara tar slut ibland. så för mig känns det väldigt bra att få börja försiktigt och få chans att hitta ett jobb som passar mig.
 
Sen har jag fått en förstahandslägenhet i ett område nära barnens pappa där vi trivs super bra. Det kunde faktist inte bli bättre och både jag och barnen börjar att smått att komma till ro och saker och ting kan bara bli bättre just nu.

RSS 2.0