Familjemor blir flata.

Man kanske kan kalla det för en typiskt klyscha, gift småbarnsmamma skiljer sig och skaffar flickvän. Men för mig känns det allt annat än klyschigt utan bara så äkta det kan bli.

 

När jag skilde mig så var det första gången jag var singel sen jag var 15år. Man kan väl säga att jag inte är en person som gillar singel livet särskilt mycket. Mina pojkvänner har avlöst varandra (nu låter det som att jag haft mängder av dom, men det har bara varit tre stycken från att jag var 15 tills att jag skilde mig) och jag har trivts med att vara i en relation. Eller jag snarare behövde ha en relation för att må bra, ha någon som att bry mig om och lägga all energi på för att slippa lägga energi på mig själv och mina problem.

 

När jag skilde mig var jag mitt i en livskris, eller den riktiga kollapsen skedde ett kort tag efter skilsmässan. Jag började jobba med mig själv och med svårigheten att vara ensam. Det gick väl sådär, jag var ständigt på jakt efter kärleken för att jag trodde att den kunde rädda mig från allt det jobbiga. Jag var på mängder med olika dejter, den ena snubben konstigare än den andra. Ja började tänka att kanske finns det inga normala killar kvar där ute som passade in på det jag önskade mig i livet. Så jag började blanda upp dejterna med tjejer. Visst var det annorlunda att gå på dejt med en tjej, men i slutändan så kunde vissa av dom va minst lika konstiga som killarna som hänger runt på alla dejting sidor.

 

I denna karusell av sökande och längtan efter något äkta började polletten trilla ner för mig. Det är inte alla andra det är fel på utan det är jag som måste ändras. Inte ändras för någon annan utan för mig själv. Jag måste lära mig att trivas med mitt eget sällskap. Känna att jag behöver ingen annan för att må bra. För i ärlighetens namn, om jag inte kan må bra och trivas med mitt eget sällskap varför skulle då någon annan person göra det?

Så med fokus på mig själv, mitt nya hem och mina barn så började bitarna falla på plats. Jag kände inte längre det där måstet av att ha en person att dela allt med. Om jag skulle finna det skulle det vara en bonus, men jag visste att jag hade det bra själv och att jag verkligen skulle kunna lära mig att trivas i mitt eget sällskap.

 

Så med detta nya tänk var jag ändå inne på några dejting appar på mobilen. Mer för skoj skull, jag ville fortfarande hitta kärlek, men det får ta den tid det tar och det är aldrig fel att gå på dejt om man finner något intressant.

Jag hade mina appar inställda på att söka efter tjejer (för i ärlighetens namn var jag väldigt trött på alla snubbar där ute och alla de spel de kör med). Så en kväll klickade jag i gilla på en otroligt vacker och söt tjej på Tinder, tydligen så hade hon likat mig också så möjligheten till att chatta fanns. Först var jag osäker på om jag skulle skriva nått, för kom igen, så söt som denna tjej var så skulle jag inte ha en chans.........


Kan bara bli bättre.

Mycket har hänt sen jag skrev senast och jag vet inte riktigt vart jag ska börja.
 
Mitt tillfrisknande började nog påriktigt med gruppterapin för medberoende hos Capio Maria. Vi var en grupp på 8 personer med medberoende som problematik och med hjälp av en gruppledare och kunnig personal gick vi igenom olika saker som vi med medberoende har problem och svårigheter med. Vi fick mängder med verktyg för att kunna hantera saker vi stöter på i vardagen och när saker bubblar upp från barndommen. Det var en väldigt jobbig resa att gå igenom och otroligt givande. Den kunskapen och förståelse personalen hade som jag mötte var nått över det vanliga, dom kunde hjälpa oss att se vilka olika mönster vi fått med oss från tex barndommen som är skadliga för oss själva och vår omgivning. Så för mig blev det ett riktigt uppvaknande och förklaring på varför jag handlar på vissa sätt i många olika situationer. 
Denna terapi är något jag önskar alla med medberoende att få gå, tyvärr har sjukvården skurit ner på deras gruppterapier och det är svårt att få plats. Så jag är otroligt tacksam över att jag fick chansen innan nedskärningarna kom. 
 
Så med andra ord mår jag mycket bättre, jag är inte längre sjukskriven och är i färd med att få arbetsträna för att långsamt komma in i arbetslivet igen. Både försäkringskassan och arbetsförmedlingen har varit kanon och låter saker formas efter min ork och den takten jag behöver. Jag var ändå sjukskriven ett år och har fortfarande problem med trötthet och att orken bara tar slut ibland. så för mig känns det väldigt bra att få börja försiktigt och få chans att hitta ett jobb som passar mig.
 
Sen har jag fått en förstahandslägenhet i ett område nära barnens pappa där vi trivs super bra. Det kunde faktist inte bli bättre och både jag och barnen börjar att smått att komma till ro och saker och ting kan bara bli bättre just nu.

Våga förändring

Livet är fortfarande en bergochdalbana och jag kämpar för att kravla mig upp ur gropen. De senaste dagarna har varit mer upp än ner vilket är underbart. Jag har fått en till medicin och jag tycker den fungerar riktigt bra tillsammans med den andra. Jag tvinga min läkare att ge mig en samtalskontakt och dagen efter så ringde det en kvinna som jag ska få träffa och prata med. Jag hoppas jag kommer bli ordinerad KBT, tror det skulle vara riktigt bra för mig. Sen har jag varit på möte på Capia maria som har program för anhöriga som vuxit upp med missbruk runtomkring sig. Så underbar personal och jag kände för första gången att nu har jag kommit rätt. Att här kan dom hjälpa mig med de problem jag har som är en spegling från min barndom och alla de beteendemönster jag fått med därifrån som nu gör vissa saker lite knepigare för mig.

 

Min ex man är så underbar så han tar barnen lite extra länge nu när jag mått så dåligt så jag får en chans att komma på fötter. Det ger mig otroliga skuldkänslor att jag inte orkar med mina egna barn just nu, men samtidigt så vill jag inte att dom ska se sin mamma sitta och gråta utan anledning eller få utbrott för skit saker bara för att jag är så trött. Så jag hoppas att när dom blir äldre ska vara tacksamma att jag lyssnade på min kropp och lät deras pappa ta dom en längre period medan jag försöker bli frisk. Dom kanske inte förstår det just nu och det gör ont i hjärtat att tänka på det, men tror verkligen det är det bästa för dom nu.

 

Men trotts mina skuldkänslor och mina ibland jobbiga svackor då jag bara börjar gråta utan vidare, så börjar allt kännas lite lättare. Jag försöker verkligen lyssna på kroppen och följa vad den behöver. Jag försöker säga till mig själv hur bra jag är som tar mig igenom detta och det känns som en lögn ibland, men till slut så kanske man fattar att det faktiskt stämmer och att man gör så gott man kan.

 


Dålig start blev något underbart givande.

Efter den tuffa starten på dagen å en fruktansvärd trötthet så hade jag bestämt mig för att inte dansa på öppet hus på ssd. Jag hade verkligen sett fram emot att få pröva argentinsk tango. Men det jag såg fram emot mest var att få lära mig det med en speciell person, å när det nu inte blev så försvann min lust.  Så jag bänkade mg framför tvn med lite äppelpaj. Sen kom det där peppande medelandet från min älskade vän och jag kände i hela kroppen att varför ska jag låta min deppighet få styra över min vardag och det jag älskar mest. 
Så på med lite deo, smink och packa skorna. Sen rusa jag till tåget för att mötas av knökfulla lokaler med danssugna människor. Kan det blir bättre?!? Jag gick äntligen pröva den efterlängtade tangon och det var så roligt! Helt klart min dans och jag skulle så gärna vilja börja. Men den kommer bara vara veckokurser och eftersom jag har barnen varannan vecka så går det inte :( plus att det kostar massor. 

Jag fick iaf dansa lite, krama på min fina vän. Väl nere i blåa linjen möttes jag av underbar musik av en råcool man. Å två min innan min tunnelbana skulle åka messae Josse och säger att hon snart är i stan å vill hänga. 
Varför inte! Jag åker upp åvan jord igen och sen går vi till ett mysigt tapas ställe å väl där träffar vi upp två från dansen. 
Kvällen blev helt perfekt, mycket skratt och djupa samtal. Jag dansar hem vid midnatt och dundrar i säng eftersom det blir en tidig morgon då jag ska vara barnvakt. 

Tänk att en dag som börjar så dåligt kan sluta så bra om man bara bestämmer sig för att ge ångesten en käftsmäll å skynda sig ut innan den slår tillbax! 





Läkarna tar inte sitt ansvar!

Igår var en bra dag, jag mådde hyffsat bra. Var hos min läkare för att prata om min medecinering med tanke på mitt sammanbrott förra veckan. Vi bestämde att öka min dos på medecinen. På kvällen blev det bachata och salsa, vilket var helt underbart. Det är verkligen ren och skär passion när dansskorna sätts på och jag får röra mig till musiken, bara bli runtkastad på salsagolvet och föröska hänga med så gott det går. Å när jag inte fattar partnerns förning och vi står intrasslade med både armar och ben och bara skrattar, heeelt underbart!
 
Jag kom hem runt midnatt och då är man så uppe i varv att det är omöjligt att somna, så kolla på tv och åt lite. Tog den högre dosen av medecin och sen gick och la mig. Väl i sängen började medecinen ge mig yrsel, pirrningar i benen, muntorrhet och snuva. Så jag kunde inte somna på flera timmar, och jag vaknade runt 11 med ångest och riktig deppighet. Jag har redan fällt massa tårar för både det ena och det andra. Det som är så ironiskt med detta är att det är medecinens fel. När man ska ställa in en medecin så har man massa biverkningar som är desamm som de ursprungliga symtomen som sjukdomen fast mycket värre. Visst detta varar inte för alltid men ca två veckor, under den tiden mår man så pissigt och till och med läkaren säger, ja du kan få självmordstankar och det är viktigt att du inte tar ditt liv då. Nehe menar ni det?!?!
 Detta är biverkningarna :

 

Mycket vanliga (kan förekomma hos fler än 1 av 10 användare):

  • yrsel (kan leda till fall), huvudvärk, muntorrhet

  • sömnighet (kan försvinna med tiden när du tar Quetiapin Krka) (kan leda till fall).

  • utsättningssymtom (symtom som inträffar när du slutar att ta Quetiapin Krka) som omfattar svårighet att somna (sömnlöshet), sjukdomskänsla (illamående), huvudvärk, diarré, kräkningar, yrsel och irritabilitet. Det är lämpligt att man slutar gradvis med läkemedlet under en period på minst 1–2 veckor.

  • viktökning

  • minskade nivåer av hemoglobinmängden eller ökade nivåer av vissa blodfetter (triglycerider och totalkolesterol).


Vanliga (kan förekomma hos upp till 1 till 10 användare):

  • snabb hjärtrytm

  • onormala hjärtslag, känsla av att hjärtat bultar, rusar eller hoppar över hjärtslag

  • nästäppa, förstoppning, orolig mage (matsmältningsproblem)

  • kraftlöshet, svimning (kan leda till fall)

  • svullnad i armar eller ben

  • blodtrycksfall då du reser dig upp. Det kan få dig att känna dig yr eller svimma (kan leda till fall)

  • ökad blodsockerhalt, ökade leverenzymnivåer, ökning av blodnivåerna av etthormon som kallas prolaktin eller ändringar av sköldkörtelhormoner

  • dimsyn

  • onormala muskelrörelser, t ex svårt att påbörja rörelser, skakningar, en känsla av rastlöshet eller muskelstelhet utan smärta

  • konstiga drömmar och mardrömmar

  • ökad aptit

  • känsla av irritation

  • störningar i tal och språk

  • självmordstankar och försämring av din depression

  • andfåddhet

  • kräkningar (främst hos äldre)

  • feber

    Som sagt det är lite ironiskt att man måste bli så mycket sämre innan man kan få må bra, jag förstår om många inte ens klarar av att börja med en ny medecin för att livsgnistan försvinner. Även om det bara är för några veckor. Jag tycker att om läkare vill sätta in så starka preparat borde det göras under mer kontrollerande former än det görs idag. Man borde få åka iväg på någon invänjngs kllinik där man har nära kontakt med läkare och personal som alltid finns där. 

    Men istället för att ta sitt ansvar när dom ger människor med svåra psykiska sjukdommar medecin så har dom inställningen: ja men du, vi prövar den här medecinen om den inte funkar så sätter vi bara ut den och prövar den här andra, å den kan du blanda med den här medecinen och om inte de fungarar så finns det två till att pröva. 

    Det är inte rimligt att en person som är så pass sjuk att den behöver läkemedel för att kunna ta sig upp till ytan ska vara som en labbråtta när det gäller att hitta preparat för att få personen frisk. för vid varje ny form av läkemedel så har man biverkningar när man börjar, och sen utsättnings symtom när man slutar och prövar man då flera olika medeciner tänk då hur länge man måste må sämre än sitt ursprungliga sjukdomstillstånd. 

    Helt galet!!!!

 

Jag är det vuxna barnet.

Den här veckan har varit omtumlande på alla sätt och vis. Jag har varit på botten och börjar sakta komma upp igen. Jag har kommit till insikter med mig själv som jag tidigare inte förstått att det är saker jag gör som är en direkt spegling av min barndom. Fast jag har varit medveten om min lite brokiga barndom så har jag inte trott att den har påverkat mig med så mycket negativitet som den faktiskt har gjort. Jag har fått med mig vanor, beteendemönster och bara väldigt dåliga beteenden som nu när jag är medveten om, vägrar att acceptera.

 

Det jag kommit fram till är att jag är ett vuxet barn.

Om man som människa i mycket tidig ålder tvingades växa upp för tidigt och axla ett alldeles för stort ansvar kanske till exempel i en missbrukarfamilj eller annan form av dysfunktionell familjesituation så hindras en viktig del av utvecklingen. Man blir så kallat Vuxet barn. Det betyder att man fortfarande bär en del inom sig som är ett osäkert barn.

 

Vuxet barn till missbrukare har ofta dessa egenskaper:

  1. Söker du ideligen uppskattning och godkännande?

  2. Har du svårt att se dina egna förtjänster?

  3. Är du rädd för kritik?

  4. Pressar du dig själv för hårt?

  5. Har du haft problem med något eget tvångsmässigt beteende?

  6. Är du perfektionist?

  7. Känner du dig ängslig när allt går bra för dig, och räknar du ständigt med att problem ska dyka upp?

  8. Upplever du livet mer intensivt mitt i en kris?

  9. Känner du fortfarande ansvar för andra precis som du kände ansvar för "missbrukaren" i ditt liv?

  10. Har du lätt att bry dig om andra men svårt att bry dig om dig själv?

  11. Isolerar du dig från andra människor?

  12. Reagerar du med ängslan på auktoritära och arga personer?

  13. Känner du dig utnyttjad av andra människor och av samhället i allmänhet?

  14. Har du problem med intima förhållanden?

  15. Förväxlar du medömkan med kärlek, så som du gjorde när det gällde "missbrukaren"?

  16. Drar du till dig och dras du till människor som tenderar att  ha ett tvångsmässigt beteende?

  17. Klamrar du dig fast vid förhållanden därför att du är rädd  för att vara ensam?

  18. Misstror du ofta dina egna och andras känslor?

  19. Tycker du det är svårt att uttrycka känslor?

  20. Tror du att en förälders "missbruk" kan ha påverkat  dig?

 

Vuxet barn till narcissistiska föräldrar har ofta följande egenskaper:

  • Låg självkänsla

  • Lägger ner mycket energi på att tillfredsställa andra

  • Bryr sig mycket om vad andra människor tycker

  • Vet inte vad hon själv, tycker, tänker och känner om olika saker

  • Tvivlar på sitt eget omdöme, särskilt om hennes åsikter står i konflikt med någon annans åsikter

  • Är ofta deprimerad, eller har ångest

  • Tar på sig hela skulden för relationsproblem, känner ofta skuld och skam och får skuldkänslor när de tänker på sig själv i första hand

  • Stannar (för) länge i dysfunktionella relationer, med personer som påminner om föräldrarna

  • eller fastnar i dysfunktionella arbetsgrupper, föreningar och liknande

 

Jag kan skriva under med mitt namn till nästan alla dessa punkter ovan. När jag då i veckan började få insikt om detta blev det som en käftsmäll. Jag vara arg och ledsen för att ingen tidigare har påpekat detta för mig, kanske skulle mitt liv se helt annorlunda ut då. Kanske skulle alla mina förhållanden sett annorlunda ut, mina karriärs val varit något helt annat än det jag gjort hittills.

Allt detta plus min pågående depression gjorde att jag verkligen hamnade på botten. Jag grät i flera dagar, gick utanför dörren och tårarna bara kom helt utan anledning. Saken blev inte lättare att jag samtidigt hade barnen och försökte underhålla dom, se till att dom fick mat eller inte slog ihjäl varandra. I onsdags mådde jag så pass dåligt att jag fick be min ex man ta dom ett dygn för ja kunde knappt ta mig ur sängen.

 

När jag några dagar senare kommit en liten bit upp för gropen började jag försöka reda ut alla mina tankar. Jag tänkte ”vad är det med det här som är så bra som jag inte förstår”. Det måste finnas en mening med att jag fått denna insikt just nu, om jag vetat det för 5år sen kanske jag inte skulle ha förstått att detta faktiskt är mina mönster det beskriver, och att jag varit helt oförmögen att göra något åt det.

 

Så med mitt nya vetande har jag beställt tid hos capio maria för att få gå på anhörigmöten för vuxna barn, tydligen finns det ett tolvstegsprogram för att försöka komma ur sitt medberoende. Jag har fixat fram flera böcker som hjälper till att förstå hur det kommer sig att man hamnar i vissa mönster och varför man blir medberoende när man växer upp med föräldrar som missbrukar. Jag ska kräva av min läkare hos psykiatrin att jag får KBT behandling för att bryta de mönster jag har.

 

Jag är påväg åt rätt håll, jag har valt att bli frisk och vara den kreativa person som jag vill vara och skapa mig det livet jag drömmer och. Fast jag är nere rätt ofta och just nu har ett värkande hjärta så tänker jag inte ge upp. Jag har en vecka full av dans som är min stora passion, jag dansar hellre än bra och det tänker jag göra tills fötterna blöder.

 

Ge inte upp där ute, ni är inte ensamma och DET finns hjälp att få, så länge man vågar se sina egna problem och är öppen för hjälp.


Målar kväll och massa vin

I fredags kväll lyckades jag ta mig in i duschen, jag tvättade till och med håret! Jag fixde mig lite sen begav jag mig mot telefonplan för lite grillning. Fortfarande väldigt trött och lite luddig i huvudet av de senaste dagarnas jobbiga känslostormar. Väl på tåget så när vi kommer till solna så släcks allt ner å alla måste utrymma för någon rökutveckling, så vi bes snällt att invänta nästa tåg. Denna lilla sak fick mig att nästan vända hem, såna här oförsägbara saker som man inte räkknar med kan bli på tok för mycket ibland. Jag är dock väldigt glad att jag inte vände hem, för det blev en fantastisk kväll med grym mat och ännu grymmare sällskap. Det behövdes få skratta lite och bara snacka skit. Sen en mysig promenad hem till Helly för att krypa ihop tillsammans i sängen. 
 
I lördags slöade jag i soffan hela dagen, min lunch bestod av några gamla mackor med smör på. det var den kraftansträngniingen jag pallade med just då. Det blev några timmars power nappande oxå, vilket var otroligt skönt oh välbehövligt. För på kvällen åkte jag hem till finaste anna med en påse full av färger och penslar, för vi skulle ha en riktigt målarkväll med vin och smarrig mat. Så medan våra killar var iväg på svensexa satt vi där med varsin pensel, salsa i högtarlarna och bara njöt av att få vara kreativa i sällskap med varandra. 
I takt med att vinet fyllde våra kroppar och musiken höjdes så kom impulsen till att gå ut och dansa, så vi fixade oss, slängde ner en varsin cider i väskan och lite lemon shot. Vi tänkte nämligen chrasha killarnas svensexa!!! Jag vet helt horibelt av oss, men fan de är ju skit kul med sånt å varför kan inte tjejerna få vara med oxå? (vi hintade iaf om att vi skulle komma, och de va okej)
 
Grabbarna hängde på Trädgården och vi kommer dit och ser att kön är typ flera kilometer lång! minst två timars väntetid. Så jag glider fram i gästlistekön och snackar in mig och Anna!!!! så två min senare var vi inne och dansade gärnet med alla hipsters. Efter ett tag leta vi upp grabbarna och the fiesta var igång. Jag kan nog inte komma ihåg när ja drack så mycket sist, eller när jag dansade och pratade med så mycket folk ute på en klubb. Det var en helt fantastisk kväll och fast ja knappt sovit så känns allt ganskak så bra.
 
Mina små killar kommer om tio minuter och barn veckan kommer börja. Jag har knappt haft ork och sakna dom senaste veckan, men det ska bli härligt att ha dom här :)
 

Skilsmässa, bostadslös, depression, pank.

Under hela mitt liv har min impulskontroll varit lika med noll, känner jag för att göra något så gör jag det. Det kanske inte alltid är de smartaste sakerna när man har slutsatsen, men då är jag också villig att reparera det i efterhand också. Vissa av dessa impulsiva sakerna kan te sig som statusar på Facebook som inte är så väl genomtänkta. Jag har inget att dölja i mitt liv och att skriva ut hur tufft jag har det både känslomässigt eller ekonomiskt ser inte jag som något fel. Det som blir fel är att jag tänker inte på att folk kommer ha åsikter eller tankar på det jag skriver och gärna kommer med ”goda” råd. Vissa av råden är bra medan andra ord bara sårar och gör det hela mycket värre. I stunderna jag skriver ut mina små livshistorier så tänker jag inte på att folk inte vet hela historien bakom eller hela min livssituation. Vilket leder till att jag inte har rätten till att bli upprörd över vissa kommentarer, för folk vet inte bakgrunden.

Även om nu inte alla i min omgivning läser min blogg så för mig själv och de som faktiskt läser ska jag försöka förklara på ett oluddigt sätt hur situationen faktiskt ligger till.

De i min närhet vet att jag nyligen skilt mig och vet också att det är ett av de bästa besluten jag fattat i mitt liv för mig själv. Det är inget jag ångrar eller vill få ogjort, med det sagt vill jag påpeka att en skilsmässa och liv som ensamstående är allt annat än lätt och jag kan verkligen förstå de kvinnor och män som stannar i sina förhållanden pga bekvämligheten och rädslan för att behöva stå på sina egna ben. Samhället är inte utformat för att vara ensamstående. Det är omöjligt att hitta bostad om man inte har ett bra jobb och 15% till en handpenning undanstoppad så man kan köpa en lägenhet. Det finns ingen hjälp att få i sthlm även om man står på gatan med sina tre barn. Jag hade mycket kontakt med socialtjänsten under tiden efter skilsmässan då jag bodde inneboende hos min ex man. Jag förklarade situationen, jag ljög om att vi inte alls kom överens och inte kunde vara under samma tak. De svar jag fick av dom var ” det vi kan göra för dig och dina barn är att erbjuda härbärge i två veckor, tills ni hittat bostad”. Jag blev helt paff av svaret, ska jag bo med mina barn bland hemlösa i ett härbärge på andra sidan stan?!?! Jag fick oxå frågan ” det är inte så att du blir misshandlad av din exman, för då kan vi hjälpa till med skyddat boende om du polisanmäler han”. Jag förstår att dom inte har lägenheter åt alla som skiljer sig i Stockholm, men jag trodde ändå att den styrelse som var till för att hjälpa folk i nöd skulle ha lite mer förståelse, tips på hur jag kunde handskas med denna nya och jobbiga situation jag hamnat i.

Jag är ändå så glad över att min och Magnus skilsmässa gick smidigt och att vi fortfarande är vänner. Att jag faktiskt kunde bo hos honom 8månader efter vårat beslut. Hade de inte gått hade jag bokstavligen talat fått leva på gatan eller flyttat runt hos vänner.

Till slut fick jag en andrahandslägenhet, vilket jag är så otroligt tacksam över, jag trivs jätte bra och har lyckats göra den till min. Under denna tid var det en speciellt tuff tid på mitt dåvarande jobb. Jag arbetade på fritids, då var jag i klass fram till lunch och fritids efter lunch. Den klassen vi hade var dock väldigt stökig och vi pedagoger fick ta emot både fysisk och psykisk misshandel. Det kanske inte låter så farlig, det är bara barn som slåss och kallar oss vidriga saker. Men när det händer vecka efter vecka och orken och tålamodet är helt borta, man springer in i personalrummet gråtande mer än en gång i veckan då är det något som inte stämmer.

Så pressen av skilsmässan, jobbet och den redan underliggande depressionen sedan tre år tillbaka drog mig så långt ner psykiskt att jag inte längre klarade av att jobba. Tanken på att behöv ta hand om mina egna barn gav mig sådan ångest att jag flydde hemifrån för att slippa se dom. Jag var så otroligt stressad över allt och tanken på sista gången jag hade den stressen då min kropp reagerade så starkt att jag fick en ansiktsförlamning. Jag kunde inte äta ordentligt, inte blunda eller röra halva sidan av mitt ansikte. Jag ville verkligen inte hamna där igen, så jag tar kontakt med vårdcentralen, dom sjukskriver mig direkt, vill pröva ut massa nya mediciner, utreda mig för olika psykiska sjukdomar. Skickar remisser hit och dit, en läkare tycker att jag ska göra si, och en annan håller inte alls med och råder mig göra så.

Läkarna hjälper mig inte direkt i att lyckas må bättre, sommaren har precis börjat och att få tid hos allmänpsykiatriska mottagningen är inte de lättaste.

Jag får iaf en tid efter någon månad och det startas en utredning direkt, hon ändrar medicinen som vårdcentralen gett mig för att det var helt fel tydligen. Mötet var omtumlande men ändå så skönt, äntligen har jag hamnat rätt, äntligen kommer jag förhoppningsvis få den hjälp jag behöver. Bearbeta min barndom, ändra på alla mönster som jag själv upptäckt bara upprepar sig om och om igen.

Jag är otroligt glad att vara sjukskriven pga att jag just nu inte skulle klara av att jobba, vissa dagar har jag svårt å komma ur sängen, man blir som ett kolli och tanken på att ta sig upp och kissa kan ge mig sån ångest. Medan vissa dagar kan vara lite bättre, jag kan ta mig till affären, hitta på saker med barnen eller mina vänner. Jag kan aldrig i förväg veta vad för slags dag jag kommer att ha, jag kan planera in saker men försäkra dom i min omgivning att det kan bli ändrade planer ifall jag mår piss.

Många reagerar säkert när ni hör hur jag har det men ändå postar bilder på Instagram eller Facebook där jag är iväg å grillar med en vän eller står å pussas med min nya kille. Jag kan förstå det, så som jag mår förväntas det att man alltid ska ligga i sängen. Men de dagarna jag mår okej försöker jag ta vara på det jag älskar att göra det som ändå får livet att verka ha någon form av mening. Sådana saker som kan ge mig ett stor leende utanpå fast jag har en inre kamp mellan mitt dåliga samvete, känslan att man aldrig kommer räcka till, ångesten och deppigheten. Fake it until you make it, ler ja tillräckligt många gånger så kanske leendet till slut kommer ifrån hjärtat och allt det tuffa bara blåser bort. Lyckas jag få in tillräckligt många possessiva tankar om dagen så kanske jag för evigt kan hålla borta en negativ. Fast jag legat i soffan hela dagen och kollat på tv utan att riktigt se vad jag tittar på så vet jag att bara jag samlar lite kraft till att ta mig till dansen så kommer jag vara fri i några timmar. Det är det ända stället just nu som jag känner att jag på riktigt lever och släpper all skit jag går och bär på.

Så det jag vill säga är att fast en person som är djupt deprimerad postar en bild där han eller hon ler så betyder det inte att man är frisk eller lurat hela samhället så att man kan få vara sjukskriven för att det är så kul att bara gå hemma och alltid ha för lite pengar varje månad. Utan det är ett leende som pressats för för att man vet att även om man inte känner glädjen ända inifrån så kan man försöka lura kroppen genom att le så mycket man bara orkar så kommer förhoppningsvis kroppen snart tro att man kanske mår bättre än man faktiskt gör.

Å om en person lägger ut en bild på att man tex tagit sig iväg på en fest för att umgås med sina vänner, så har garanterat denna person haft en enorm inre kamp med sig själv och ens ångest/ deposition, den har preppat sig för festen ena sekunden för att sen den andra bara borra ner huvudet i kudden fyllt av tårar för att orken som man ständigt längtar efter aldrig infinner sig. I sista stunden så har beslutsamheten vunnit över det jobbiga och man har lyckats ta sig ut genom dörren innan kroppen hinner säga stopp igen.

Å om en person lägger upp hur tufft det är, att man inte har pengar att köpa mat till sina barn och trotts alla goda råd är helt oförmögen att finna orken att ta sig iväg och försöka hitta sätt att få lättförtjänta pengar, så är det garanterat inte för att man bara är lat och tycker det är så kul att visa sin sårbaraste sida inför massor av vänner/bekanta /och nyfikna, utan det är för att man har riktig skär panik över situationen, man kan verkligen inte se någon lösning på problemet och ju mer råd man får desto mer paralyserad blir man, för att det blir ännu ett moment av stress och press. Kroppen i en stressad och pressad situation resonerar inte rationaliserat, den går i försvarsläge och oftast genom att bli helt paralyserad och tappar all kunskap man lätr sig genom åren hur man ska skaffa mat och pengar för att överleva.

 Jag vet att det inte finns någon som helst logik i allt detta, men depression ångest och andra psykiska sjukdomar finns där ute, det är inget som är påhittat av svaga och lata personer som vill snylta på samhället. Dessa sjukdomssymptom och diagnoser är precis lika verkliga som en hjärntumör. Bara det att det är inget som går att se med blotta ögat på en röntgen, men bara för att det inte syns gör det inte mindre verkligt. Jag reagerade för ett år sedan med en förlamning pga stress, de om nått visar på att kroppens psykiska hälsa är ihopkopplad med den fysiska. Man kan alltså må så dåligt psykiskt att man inte kan ta sig upp ur sängen. På samma sätt som att man kan må så pass dåligt psykiskt av en fysisk sjukdom att man känner att livet inte är värt att leva längre.

 Har man aldrig varit i nära kontakt med psykiska sjukdomar kan man aldrig riktigt förstå hur jävligt det faktiskt är. Precis som att jag aldrig riktigt skulle kunna förstå hur det är att ha bröstcancer för att jag har aldrig varit i den sitsen.

 Så jag vill be alla er som läser detta, stöter ni på någon som mår väldigt dåligt psykiskt, stäng munnen om ni är på väg att säga ” men det är så fint väder, du kan väl gå ut en liten stund”, vi ser att det är sol, men det rör oss inte i ryggen, det spelar ingen roll hur fint väder det är, det går inte att bara rycka upp sig, för vi är sjuka. Ni skulle aldrig säga till en förlamad, ” du ryck upp dig, de är bara att ställa dig upp å gå ut, det är ju så vackert väder”.

Se bara till att finnas där, lyssna, skit i goda råd om vi inte ber om dom, vill ni döma oss, gör det tyst i era huvuden och ser ni en bild dom postar å ni tycker dom ser oförskämt glada ut, tänk då på vad som försiggår bakom det där leendet.  

 

 
I skrivande stund. Jag tror att jag duschade igår, minns inte så noga, mitt hår ska vi inte tala om! jag hade tänkt ta mig till någon strand och bara under dagen, fick erbjudande om att följa med att åka båt. Men när jag vaknade så fanns inte orken, så jag blir liggande i soffan hela dagen. Jag är bjuden på grillkväll och jag hoppas jag tills dess ska orka duscha och ta mig iväg hemifrån. För att vara själv i en lägenhet hela dagen är absolut inte roligt och hur mycket jjag än längtar efter att få träffa folk ikväll, så är det ingen garanti för att orken eller lusten ska infinna sig just när jag skulle behöva åka ikväll.
 
 
 

Nystart.

Jag sitter här i kista galleria och väntar på att tre butiken ska öppna. I ett halvvaket tillstånd råkade jag glömma bort min pin kod och mobilen är nu låst. Trodde att jag skulle kunna logga in via datorn till mitt tre, men hade inget lösenord och ett nytt lösenord skickas till mobilen, som inte tar emot mess nu!!!!.
 
Så när jag sitter här kan jag lika gärna skriva lite, uppdatera om vad som händer i mitt liv just nu.
 
Många saker har förändrats sen jag skrev sist, min skillsmässa har adeles snart haft sin betänektid klart och då är ett 5år långt äktenskap över. Det känns både bra och lite sorligt, klart man önskar att saker kunde löst sig mellan oss. Men när kännslorna försvinner och man inte längre har något gemensamt varför ska man då kämpa vidare? Vi båda förtjänar att vara lyckliga och då är det bättre att gå åt varsitt håll. 
 
Jag har fram tills den 30/6 bott kvar under samma tak som mitt ex och jag är så glad att det har fungerat. Vi har hållt sams och inte bråkat något. Det har framförallt varit bra för barnen att se att mamma och pappa inte är ovänner och att vi fortfarande och för alltid kommer att vara en familj fast vi inte bor ihop.
 
Jag bor numera i en stor etta i kista och det börjar kännas riktigt bra. Det var oerhört känslosamt att åka iväg med sista flyttlasset från huset jag bott i under 7år, som jag byggt upp nästan själv och format som jag vill ha det.
Men jag var tvungen att avsluta det kapittlet i mitt liv för att kunna gå vidare och hitta den vägen jag vill gå på.
 
Å när man är redo och har släppt saker i sitt förflutna och blickar framåt så kommer saker till än som man önskat och längtat efter. Jag har träffat en man som är precis allt jag längtat efter och lite till. Jag hade inte alls planerat att träffa någon ny så fort,men universum sände mig denna människa som är så underbar och perfekt för mig.
 
Så saker och ting börjar äntligen falla på plats i mitt liv, jag har fått bostad, hittat någon som får mig att skratta även i de tuffaste stunder, jag kommer snart att få hjälp att reda ut mina psykiska problem. Det är bara jobb som fattas och det kommer jag tänka på när min sjukskrivning är slut i augusti.
 
 

Tuffa tider.

Förra veckan och starten på denna vecka har det varit riktigt tufft på jobbet. Sådär jobbigt och tufft att man bara har lust å sticka iväg utan att säga till någon och inte komma tillbacka. Det känns riktigt hämskt att känna så för jag trivs otroligt bra med mina kollegor, tror helt ärligt att man inte kan ha bättre personer omkring sig på en arbetsplats. Skulle föräldrarna veta vad som sägs bakom personalrummets dörr skulle dom nog va livrädda för att lämna barnen åt oss. Vi kan ha så otroligt kul ihop och snackar verkligen om allt mellan himmel och kuk, å några minuter senare kan någon stå och pusta ut i ens famn pga jobbigheter i livet. Dessa fina relationer vill jag verkligen inte lämna, men just nu blir jag gråtfärdig bara jag tänker på jobbet och hur arbetsmiljön är just nu. 
Jag förösker låta saker bara rinna av mig men det är så lätt för mig att bara suga åt mig allt som händer och låta andra sno min energi utan lov. 
 
Förr i tiden klarade jag av stress och kunde gå igång på att det gick fort i svängarna, men nu är jag livrädd att bli utbränd igen och missa kroppens signaler. Så fort jag får lite ont i öronen tror jag att min bells pares ska komma tillbacka, för den utlöstes av stress i samband med infektion i kroppen. Det började med förkylning och ont i öronen, sen kom förlamningen. Det var vidrigt och inget jobb eller möten i världen är värt de. Jag måste lära mig att chilla ner några hekto och säga stopp när det blir för mycket. Men om ja klarar det har jag ingen aning om. Det återstår att se.
 
Trotts det tuffa jag känner just nu på jobbfronten och att jag ännu inte funnit någonstans att bo. Så är jag såååå otroligt tacksam för allt jag har i mitt liv just nu. Alla fina och underbara vänner, gamla som nya. Mina barn som jag älskar mer än något annat i detta universum. Min mamma och syster som alltid finns där för mig och killarna. Jag älskar min kreativa sida som hjälper min hjärna att bara vara och inte tänka så mycket, jag älskar min kärlek till salsan som får det att spritta i benen på mig vare sig jag väntar på bussen, står i köket eller är på klubben. Min busiga sida som älskar att få andra att möta mig med ett leende på läpparna och skrattet bubblande i magen. 
 
Allt jag har och värdesätter mäst av allt kan inga pengar i världen köpa, så det kommer jag hålla hårt i och aldrig släppa.
 
 

vin

Idag har det varit en riktigt tuff dag på jobbet, det är svårt för mig att låta bli att plocka upp andra människors problem. Just nu är det väldigt många barn i skolan som har det svårt och ofrivilligt suger jag upp deras problem och det tynger ner mig så otroligt mycket. Det är svårt att jobba med barn utan att bli för nära och för involverad på det kännslomässiga planet. Det är något jag måste jobba med, självklart ska jag hjälpa dom med den förmågan jag har men att låta det gå inder skinnet är inte bra. 
 
Det som har hjälpt mig att överleva dagen har varit tanken på en mysig vinkväll med fina kollegor från jobbet. Så otroligt värdefullt att bara sitta och mysa, skratta och äta goda saker. Tänk om jag jobbade på en arbetsplats med kollegor jag inte trivdes med eller kände att jag kunde säga precis vad som helst till. Fy så deprimerande och tråkigt det skulle vara!!!!
 
Så med lätt huvudvärk och ett leende på läpparna kryper jag ner i sängen bredvid min lilla älskling och välkomnar februari månad.

fånga dagen???

Många människors motto är att fånga dagen. Det låter fint och lite klokt, men hur gör man för att fånga dagen då? Det är lätt att säga att man är ute och fångar dagen, men vad är det exakt man gör för att fånga dagen? Försöker man se allt det man i vanliga fall inte ser? Tar man olika beslut som man förut varit rädd att ta? Anstränger man sig för att sprida lite glädje?
 
Jag har nog aldrig aktivt försökt fånga de dagar jag spenderar. Men en sak jag aktivt valt att göra nu är att leva dagen på så sätt att om jag aldrig skulle komma tillbacka till dagen som varit så skulle jag inte ha något att ångra. Jag vill inte begränsa mig längre, jag vill inte köra några spel med folk i min närhet eller i min omgivning. Jag har lovat mig själv att vara helt ärlig mot vad jag känner, vill och önskar. Jag har levt många år i relationer som präglats av lögner och det är så långt ifrån det jag vill ha. Många tror att man är snäll om man drar en liten vit lögn, för mig är det bara elakt. Ärlighet är unikt och bland det finaste man kan ge någon annan människa. Även om man vet att ord eller handlingar kan göra ont så gör det mer ont att få höra lögner och bortförklaringar. 
 
Om jag väljer att berätta något för en vän eller ovänn så kan jag bara ta ansvar för det jag säger och det jag känner. Jag kan inte och ska inte ta på mig hur den andra personen tar emot det jag gör. Det är inget jag kan kan påverka utan det är upp till personen hur den väljer att hantera informationen och situationen. Jag kan bara stå för mig själv och jag väljer sanningen, jag väljer min sanning och är det någon som inte klarar av att hantera den så är det tyvärr inte mitt problem och kanske ska du inte finnas i mitt liv då.
 
Jag vill inte slösa mer tid i livet på saker som inte betyder något för mig. Livet kan ta slut om fem minuter, en vecka eller om 70år. Men när det tar slut vill jag känna att jag följt mitt hjärta och inte satt lock på mig själv och mina känslor. Utan jag kan ligga där och känna mig tillfreds med mina val, känna en glädje åt det jag fått vara med om och inte känna att jag ångrat något.
 
Denna lilla insikt jag fått ger mig ett härlig lugn och kommer alltid få mig att våga vara mig själv och säga vad jag tänker, tycker och känner.

ny vecka!

En ny vecka är här och det är alltid lite tufft att starta upp såhär på måndagen. Men jag fick en ovanlgt bra start på veckan så jag ska inte klaga. Helgen vart mycket lyckad med bus tillsammans med mina små prinsar, vänner, mys och mycket mycket skratt!!!
Denna vecka är fullsemtad med aktiviteter och jag längtar verkligen. Tis-ons är jag med mina busar, sen torsdag till måndag kommer jag inte vara hemma utan fylla helgen med dans, 50års fester, film, träning och massa bus.
 
Nu ska jag bara se till att få bort min begynnande förkylning, för fan ta den om den ska få förstöra denna vecka.
 
trevlig måndag på er alla sötisar!
 
 

Uppbrottet

Livet blir sällan som man tänkt sig, i slutändan blir det oftast mycket bättre än man vågat föreställa sig. Sen är vägen dit olika lång och tuff för olika människor. Men jag tror verkligen på att allting jobbigt, tufft och ledsamt för med sig någonting gott om man bara är öppen för att ta emot det och se sitt eget värde och acceptera att man är värd att må riktigt jävla skit bra.

 

Jag är just nu mitt i mellan livet som jag hade tänkt mig och slutet som jag inte ens vågat drömma om. Samtidigt som jag är sjukt rädd för de utmaningar som kommer att komma med mitt nya liv, så är jag redan så lycklig och full av glädje att jag inte kan förstå hur det kan bli bättre än såhär.

 

Förut hade jag föreställningen om att det fanns en tio gradig skala på lycka. Ett var dåligt och tio var max, jag kom aldrig upp till max för att jag satte siffran tio som ouppnåeligt. Varför skulle jag förtjäna att vara så lycklig att människor runtomkring börjar ställa sig frågor som, vad har hon som gör att allt blir lätt och roligt, hur får vi det hon har. Som person blir man väldigt attraktiv när man är lycklig tycker jag och folk vill vara nära för att allt det lyckliga smittar av sig, man sänder ut massor av bra energi.

 

Jag har förstått att mitt tänk tidigare varit så fel, varför sätta ett stopp på lyckoskalan? Jag vill ju inte ha ett stopp där, så nu har jag tagit bort det. Jag har börjat tillåta mig att gå emot jantelagen och bli precis så lycklig som jag vill och som jag förtjänar. Tyvärr kan det sticka i folks ögon för i vårt vackra land kan det av många anses att lycklighet är lite fult. Det är meningen att man ska lida lite, leka lite martyr och gå igenom massa skit. Men jag är så trött på det tänket, de i min närhet som har svårt att se att jag kan må bra och ta lätt på mitt nystartade liv, dom klarar jag mig faktiskt utan.

 

Många har blivit uppfostrad att en skilsmässa ska vara tufft, det ska vara massa bråk, barnen ska komma i kläm och det ska ta år att hämta sig och stå på benen igen. Dessa åsikter man fått av samhället förstör så mycket för så många. Man vågar helt enkelt inte ta sig ur förhållanden som kanske inte var menade att vara för evigt. Man tror att man inte klarar av det och att man kommer må skit om man är själv. Då väljer man hellre att stanna kvar i det dåliga för att man tror att gräset på andra sidan är mycket mer ruttet än vad man själv har. Det var precis så jag tänkte, jag gjorde mig själv liten och inkompetent att klara av ett uppbrott, jag såg allt som inte kommer att fungera och så låser man sig och vågar inte ta steget.

 

Ni som följt mig ett tag vet att jag och M har haft det väldigt tufft stundtals. Vi har jobbat på det under många år och vi båda känner att vi gjort allt för att försöka få ett bra och hälsosamt äktenskap. Men ibland så är saker inte meningen att de ska gå att lösas. Det finns en större plan med i spelet och en framtid tillsammans skulle sätta stopp för det. Vad den planen är har jag ingen aning om men jäklar vad nyfiken jag är på att se vad världen har att erbjuda mig. Å alla rädslor för att man skulle stå och skrika på varandra och bråka massa var helt obefogade. Vi bor fortfarande under samma tak (att få lägenhet här i sthlm är inte så lätt tyvärr), vi samarbetar kring barnen och vi låter den andra göra det den känner för. Vi försöker komma på lösningar för hur vi ska göra det så lätt och bra som möjligt för barnen när jag flyttar och vi berättar för dom om uppbrottet. Vi känner inget agg gentemot varandra och jag tror att vi kommer få en mycket bättre relation nu när vi är separerade än vi haft under våra nästan 9år tillsammans.

 

Jag har alltså börjat leva mitt liv precis så som jag vill ha det, jag har inget filter och känner jag för att göra något så gör jag det. Blir det fel eller knasigt så skrattar jag åt det och fått en ny lärdom som jag kan lagra och förhoppningsvis inte göra om samma sak igen. Eller så gör jag det tio gånger om och aldrig fattar att det kanske inte var så smart. Men då är det ett val som jag tagit och kan stå för. Jag har bestämt mig för att inte längre stå till svars framför någon för saker jag väljer i livet.

 

Jag har så otroligt mycket i mig som människa och äntligen börjar allt att få komma ut. Jag har så mycket att ge till människor runtomkring mig och jag är redo att ta emot.

 

2014 är verkligen mitt år och det kommer fyllas av skratt, glädje, kärlek, vänner, bus, lycka, sex och 100% Iluna rakt igenom.

 

 
 
 

 


Aftonbladet wellness

Webb programet kom ut igår på aftonbladet. Jag var helt skakis när jag skulle titta på det. tänk att det är så otroligt jobbigt att se på sig själv sådär, att höra rosten och förstå hur man ser ut när man pratar. Det är vidrigt tycker jag. Man är van att se sig själv stilla i speglen medan man gör sin "snyggaste" min, och helt splötsligt ser man sig själv som alla andra ser en. Ne de var riktigt jobbigt tycker jag. Men är nöjd med hur dom klippte ihop allt som sas och tycker att dom fick fram det jag ville få sagt.
 
Ja förstår att vissa har starka åsikter om det jag säger och det jag gått igenom, men för dem som har uppleft att vara i en deprission hoppas jag har en viss förståelse för hur mycket än förnuftet säger åt en att tankarna man har är "fel" så finns dom där och smärtan och sorgen man känner är precis lika värklig som att bli av med en arm. Många kan tycka att personer som är deppiga bara ska ta och rycka upp sig, se livet från den ljusa sidan. Men när man är där nere på botten så finns ingen ljus sida och man är övertygad om att det aldrig kommer komma någon heller. Jag är evigt tacksam för att det finns hjälp och medecin att få, annars hade jag garanterat inte suttit här, eller pratat om min svåra tid framför massa kameror.
Det var en tid och en upplevelse som har format den jag är idag och jag önskar inte att det aldrig hänt. för jag vet nu att jag är så mycket starkare än jag någonsin trott och om jag åker ner i det mörka läskiga hålet igen så finns det en väg upp.
 
http://tv.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/kropp-och-halsa/wellness/article21606.ab
 
här kan ni hitta klippet för er som vill se.
 
 

Om

Min profilbild

Iluna

RSS 2.0