Jag vet inte vem jag är!

Jag heter Iluna Larsson Mancho, men vet inte vem jag är.
Är jag bara mitt namn? är jag den personen folk tror att jag är, eller är jag den personen jag vill vara? Eller kanske man aldrig är någon utan man är bara det man gör.
 
Om man sätter sig ner och frågar sig, vem är jag... så är det en klurig fråga att svara på, visst man vet vad man heter, vart man bor osv. Men hur beskriver man sig själv egentligen? Är det med olika adjektiv eller pendlar man som person med takt att ens humör och sinnestämning ändras.
 
Vad är viktigtst för mig, att vara en person som uppfattas på ett speciellt sätt som motsvarar det folk förväntas av en. Eller är det viktigast för mig att vara någon som jag själv kan stå upp för, även fast andra kanske inte kan acceptera vissa saker? Den frågan kanske har ett självklart svar. Man vill ju såklart vara en person som kan stå upp för sig själv och kan se sig i spegeln och säga "jag är precis den jag vill vara". Men är det så? Är man så stark så att man kan skita blankt i vad andra tänker och tycker? Kan man låta bli att lyssna på andras åsikte,r eller ta åt sig av suckar, blickar och obehagliga hummanden? Varför är det så viktigt vad andra tycker och tänker? Att man tror att det i slutändan har någon betydelse överhuvudtaget. Andra har ingen rätt att dömma mig för någonting, då allt runtomkring oss uppfattas olika av varenda lilla micororganism runt oss. Ett ord med ett visst tonläge kan betyda en sak för mig och en helt annan för dig. Så att man ändå lägger så stor vikt vid vad andra tycker är mäkligt.
 
Det är mitt liv och dom har sitt och på något annat sätt ska det inte vara.
 
Men för folk som mig som inte riktigt vet vem jag är eller vad jag vill här i den stora vida världen är det lätt att anpassa sig efter andra. Man lyssnar högfebrilt på folks olika åsikter och tolkningar och tillslut tror man att det är ens egna. Man har bildat sig uppfattningar och värden som kanske inte alls bottnar i grund och botten hos mig.
 
Som en god vän sa till mig, att det är som att man har känselspröna utåt och känner av hur omgivningen är och anpassar sig efter det, sätter dom i första rummet och tar sig själv sist. Man fattar sina belut utifrån vad dom där små känselspröna reagerar på och oftast så kan det bli helt tvärtemot vad man innerst inne vill om man bara hade stannat upp och frågat sig själv.
 
Såhär långt har jag kommit fram till att jag inte vill bli påverkad av allt runtomkring mig.
 
Jag måste ställa mig själv dom stora frågorna och se till att finna de rätta svaren för just mig.
 
Vem är jag?
Vad vill jag i livet?
Vad gör mig lycklig?
Vad får mig att må bra?
Vad behöver jag inte i livet?
Vad är sant för MIG?
Vart vill jag komma?
Hur ska jag göra för att komma dit?
Vem vill jag ha i mitt liv?
Vem behöver jag inte i mitt liv?

orkar inte mer.

Igår bröt jag ihop totalt när jag slutade jobbet. Jag jobbade dag och gick upp vid fem, hela dagen var smått kaotisk då vi öppnat upp hela avdelningen och de var massor att göra. Jag gick runt som i en dimma hela dagen och önskade att klockan skulle gå lite fortare. Sen när jag slutade kände jag mig så otroligt tyngd och helt utpumpad. Jag satt på bussen och hade hjärtklappning och jag kände hur tårarna var påväg. jag var så otroligt trött och tanken på att behöva resa mig upp för att gå av bussen gjorde mig aldeles svag.
Jag kom hem och var super nere, bara snäste av alla, var jätte otrevlig och stängde in mig i sovrumet och grät en skvätt sen kändes det lite bättre.

Summan av detta är att jag tror inte jag/min kropp klarar av att jobba i skift, det blir för mycket för mig att ena dagen jobba kväll sen dag, dag och kväll igen. Det finns ingen kontunitet i det och jag tror att min kropp behöver det. jag måste få sova mina 8 timmar för att fungera.   

Samtidigt blir jag arg på mig själv och min kropp som kraschar och inte orkar med jobbet. Jag har haft panik i flera dagar över jobbet och sökt jobb som en galning. Jag har ringt runt till alla gruppboenden i närheten här och frågat om dom behöver folk. Jag har mailat till vårdcentraler och skickat en jäklans massa CVn. Jag måste helt enkelt hitta ett jobb som är närmare och som har andra tider. Annars kommer jag kolapsa helt, iaf så länge barnen är små. Det sista jag vill är att bli sjukskriven eller nått pga utbrändhet.


Någon förändring behövs om jag ska kunna ta mig upp ur dimman som jag tycks vandra runt i.

uterum

Vi bor i ett fint litet parhus i förorten, som huset är nu är de rätt perfekt för oss 5. Men en sak som jag har funderat på mycket denna sommar är att vi har en fin baksida som går ihop med skogen. Vi får ofta besök av små rådjur och man kan beskåda fåglarna från köcksfönstret. det växer massvis med blommor ocg växter som jag inte har en susning om vad det är för något. Det är förmiddagssol och man är i prinsip fri från att bli störd av grannar osv. Det skulle ses som en perfekt baksida av många, men av oss som bor där används den inte. Vi hänger ut kläder om vädret tillåter och det har blivit en förvaring för träggårdsmöbler om inte används. Anledningen beror nog mästadels på att man inte kan gå ut där utan att få en hel myggsvärm emot sig trotts att det kan vara soligt. Jag tycker det är så tråkigt att vi ändå har en så fin yta på baksidan som vi betalar för varje kvartal och så använder vi den inte.
Vi har ströpratat om att det skulle passa att bygga ett uterum där istället, ett som går att vara i även på vintern. Det skulle väl mer bli som en utbyggnad av huset och användas som kanske ett mys/avkopplings/finrum. En oas där man kan sitta och titta ut mot skogen och allt liv bakom barr och blad utan att bli attackerad av olika djur.

Jag har kikat lite på vad det kan kosta att bygga ett sånt uterum och det är inte billigt utan ligger på runt 100 papp. Pengar som vi inte på l¨ånga vägar inte har. Men om vi skulle haft det, hade det varit värt att lägga ut så stora summor på huset då? Som läget ser ut nu så har jag svårt att se att vi skulle ha råd att flygga till något större boende, iaf inte här i sthlm. Så om man tänker att vi kommer bo där även när barnen är större så skulle ett extra utrymme nä'stan vara helt nödvändigt. Att vara två vuxna och tre tånnårspojkar under 118kvm skulle nog ge dom flästa panik. Så att veta att det finns ett extra utrymme som man skulle kunna använda till diverse saker känns lite betryggande.

Men vi får väl se vart detta leder, jag tycker iaf de känns jätte tråkigt att ha den där ytan på baksidan utan att använda den nån enstaka dag om året och då för att hänga tvätten.
uterumljusslinga,stjärnljusstake,snöuterum,kedjehus

bua mig.

Den lediga helgen har flygit förbi, är märkligt hur fort tre dagar kan gå när fem dagar känns som fem år. Helgen har bestått av familjen och vänskap. Igårkväll hade jag och Annelie en date på klipporna vid mälaren. Det dracks vin, åt ost och kex. Så mysigt och det gav så otroligt mycket. Är märkligt att man inte gör sånt oftare när det är en sån tillfredställelse för själen.

Det är riktigt svalt intresse för min bokcirkel, vilket är super tråkigt. Alla man frågar är så upptagna med jobb, familj och träning. förstår inte är det bara jag som har ett stort behov av att träffa lite annat folk än familjen och bara få vara iluna för några timmar? en jag ger inte upp, nått av det ska de bli, får väl sätta ut en anons i lokaltidningen eller nått :)

Jag har precis suttit och klankat ner på mig själv en stund. försökte måla en teckning med blyets, måla av en annan bild, men det går verkligen inte. Det såg ut som att en 4åring hade gjort bilden. Jag kan inte förstå hur jag kan måla av bilder och förstora upp dom i huvudet och få det fint på väggen. Men att måla en fjuttig bild på ett paper de går inte! Jag hade värsta iden och ambitionen att de skulle bli skit bra och så blev det bara pankaka, blev lite ledsen faktist :( så nu skiter ja i de och sätter mig och läser istället.

Bokcirekl?

Det jag verkligen hinner med just nu som jag verkligen tycker om, det är att läsa. Eftersom jag reser totalt 2 timmar om dagen och sen behöver komma till ro i sängen med lite lektyr så blir de några öbcker i månaden.
Sen jag blev en riktig bokälskare så har jag ständigt försökt pracka på mina vänner de böckerna jag läst. Jag tjatar tills jag vet att dom suttit och sträckläst den boken jag precis njutit mig igenom.

Senast igår så pratade jag och jessica om böcke roch blev eld och lågor över titlar som vi båda har läst. Dett fick mig att idag tänka på en sak. Varför inte föröska starta en bokcirkel?

De kanske låter töntigt, men det är som med en bra film, det blir mycket roligare om man får dela den med någon annan än att sitta själv i soffan och kolla. Antagligen är jag naiv som tror att inträsset skulle vara så stort och att folk skulle försöka ta sig tid en gång i månaden och diskutera en bok. Men det skadar inte att fråga folk.
Kanske är det lättare att föröska göra en lucka i sitt späckade shema om alla har en gemensam nämnare och att det är ett inträsse man har.
Jag vet ju att många har föröskt skapa olika återkommande middagskvällar men det har tillslut runnit ut i sanden för att folk är för upptagna.

Men hallå, om man är för upptagna och inte kan ta sig tid för sitt eget inträsse och ännu hellre sina vänner, vart är man påväg då i livet? Ne så jag ska finula lite till på denna ide/önskan/dröm jag har. Det vore riktigt roligt faktist. Kanske att man då har temat chick lit som jag älskar och mår så bra av att läsa. Eller om man ska ha perioder av teman, att man tex några månader har olika biografier, nån månad spänning, nån månad klasicker osv. Så att man kanske vidgar sina vyer och breddatr sitt register av gangrar.

Vi får helt änkelt se och är det någon här som är sugen hojta till.



oas

¨Sitter på jobbet och de är för tillfället rätt lugnt, ska snart gå och dela middag och ta emot en patient.
Dagarna bara går och det är redan augusti, jag jobbar hela tiden känns det som och dagar om varandra och man har svårt att hålla reda på vilken dag det är.

De känns som att jag aldrig kommer vänja mig vid det här med att arbeta skift, tycker de är skit jobbigt. Man har inte tid för sin familj, inte tid för sina vänner. Försökte bestämma en träff med Annelie men var nästan omöjligt med tanke på mitt schema. Ne usch och fy, kan inte komma ihåg att jag kände såhär när jag arbetade i skolan. Är det för att de rörde sig om helt andra tider? att det var mer regelbundet och dagtid när barnen var på dagis?

Tufft känns det iaf. Något som känns bra dock är vårat nya master beadroom, en riktig kvinnlig oas dit jag kan fly om allt blir för grabbigt :)


mitt lilla hjärta bråkade lite med golvet.

RSS 2.0