färgbomb.

Jag har alltid varit en färggrann person. Älskat och älskar att ha mycket färg runtomkring mig. Det är som att det kan lyfta fram det possetiva och luset i tuffa stunder.
 När vi flyttade in i vårat hus för ca 6år sen så av nån konstig anledning valde jag svart tapet i sovrumet och vardagsrummet, kaklet i köket blev svart, golvet i köket fick också bli svart, efter ett tag målade jag prappen svart också. Visst hade vi färg på andra ställen, som en organge soffa och färgade gardiner. Men nästan alla möbler var mörka. Det senaste året åren har jag börjat inse att det mörka som jag (jag skriver jag, för magnus hade inte så mycket att säga till om i inredningsväg när vi flyttade in) kladdat ut i hela huset började äta upp mig. Låter konstigt, men den possetiva och sprudlande Iluna försvann. Det kan inte hade ett dugg att göra med färgerna i vårt hem, men de hjälpte iaf inte till för att få fram det possetiva igen.
 
Så sakkta men säkert har jag börjat radera bort allt det svarta, jag målade om kaklet, vi bytte matbord, vi flyttade ner sovrumet som nu är vitt och romantiskt härligt. Trappen kommer att bli helvit snart och hallen får en massa härliga färgklickar här och där.
 
Det är som att jag har hittat min stil som passar mig och min familj, mycket gärg och form som speglar all fart å fläkt som alla vi fem har som bor under detta tak. Jag skulle aldrig klara mig utan färger i livet, tänk om allt vore svartvitt då skulle jag gå under. Visst kan svartvitt vara underbart vackert, men en svartvit solnedgång kan inte räknas som en solnedgång utan alla de vackra färgerna.
 
så in med mer färg i livet och låt de dra dig ur mörkret.
 

"hej vill du leka?"

"Pling plong... -Hej vill du komma ut och leka?
                     - Ja de kan jag väl.
                     - Vad heter du? "
 
Så lätt var det när man var liten, vipps så hade man ännu en ny kompis, man bara gick och ringde på. eller om man var i lekparken så börja man snacka med någon och så var man bästa vänner typ. det märker jag på mina barn nu, vart vi än går så skaffar dom sig nya vänner, om dom varit lite större och använt tex facebook så slår jag vad om att dom direkt skulle adda den nya kompisen och se till att börja ses.
 
När blev det fel igentligen? när slutade man va den där bekymmerslösa och vännsökande personen? Helt plötsligt så blev det jätte jobbigt att bara börja prata med någon främling man tyckte såg trevlig ut. Skulle jag gå fram till nån på stan " tjena, jag heter Iluna har du lust att ta en fika" så skulle dom nog ringa polisen.Att det ska vara så frutansvärt svårt nuförtiden att få nya vänner! Man blir vuxen och då är det meningen att man ska ha ett tiotal bra vänner från barndommen/ungdommen som hänger kvar. Men det är väl inte så vanligt,eller? Jag har några enska vänner från när jag var liten, vi ses inte så ofta men dom finns där. sen har man några till få nära vänner som man av ren tur hittat på vägen i livet och håller fast vid hårt som attan.
 
det är inte så att jag är missnöjd med mina finaste som jag har i livet, det är bara det att jag vill ha ett sånt liv där man är en stor umgeängeskretts, som ordnar stora fester, reser runt tillsammans. Man har ett tryggt nära nätvärk om något tragiskt skulle hända. Jag vill va som  dom gamal tanterna man stött på som fortfarande träffar sina nära vänner en gång i månaden för en god bit mat och massa skvaller.
 
jag vill ha ett rikt umgängeliv och det kom jag på när jag började jobba på förlossningen. Det är en avdelning som består till 97% av kvinnor och många i min ålder. Jag hade tur och kom in fort i gruppen och kände direkt att de här gänget kommer jag trivas med. Med tiden som jag blev mer och mer bekväm i gruppen och kom några närmare så upptäckte jag att det är detta som jag saknat. Kunna sitta ett gäng tjejer och bara snakca och skratta och ha jäkligt kul.  att öppna upp sig och dela med sig av sina livshistorier och utforska nya människor som man trivs med. Att se om det är vänner som kommer att hålla sig kvar och som man även kommer att träffa utanför jobbet. Att känna att om man ska ha en fest så är det mer än sina tre närmste vänner som man bjuder och som gärna skulle komma.
 
Jag tror att som vuxen så är den största schansen att få nya vänner är genom ett nytt arbete, då blir man tvungen att ta kontakt och öppna upp sig för att komma in i gruppen och fungera som ett team. Sen rätt var det är så står man där med massa nya goda vänner. Även om jag inte blev långvarig på förlossningen så är jag så glad över de vänner jag fått där och jag hoppas att det blir likadant på nya jobbet. Att man känner att dom här personerna skulle jag lätt kunna umgås med på fritiden oxå.
 
Jag är nog mer social än vad jag insätt och trivs med många vänner, samtidigt som jag älskar att sita med min bästaste och komunisera tyst under en filt i en mjuk soffa.
 
Jag är så tacksam för alla mina nya och gammla vänner! Puss på er!
 

Trapp jäkel!

Här har det varit dödare än döden. Har varit inne i böckernas värld ett tag så de här med datorer och skrivande har känts lite ute lixom. Men nu har suget börjat smyga sig på och tänkte försöka mig på ett nytt inlägg.
 
Jag har just nu semester (kors i taket), dock blev det bara två veckor för att på måndag börjar jag på mitt nya jobb. Ska bli spännande och är väldigt nervöst.Är precis som första dagen i skolan. Man lägger fram sina kläder kvällen innan, planerar hur man ska ha sminket och fixa håret. Går i väg mot bussen med pirr i magen och spänd över hur dagen ska bli. Ser verklignen fram emot att få jobba på fritids igen, att få vara kreativ, läsa och vara ute med barnen är ju så underbart. ta del av alla deras tankar och funderingar, hjälpa dom att genomföra sina ideer och medla när det blir bråk. Jag hoppas de ska bli bra och att det är et tjobb som jag känner att här kan jag vara fler aår utan några problem. Att ja finner min plats i arbetsgruppen och gemenskapen.
 
Förutom att ja har nytt jobb så har jag fått göra om sjukan. Är inne i nått stim där jag vill fixa ordning hemma och de är ju skit kul, om saker blir som man tänkt sig. Just nu sitter jag och muttrar och rurar för mig själv. Vi håller på att måla om trappen och fram tills idag har det gått bra. Men nu skulle jag stryka på första lagret med snickerifärgen och det är nått fel på färgen den är aldeles kornig och de blir aldelels total fel och fult. då har man stått och kämpat en timme för att föröska göra så de inte ksa bli massa korn, men jag gav upp med gråten i halsen. Fy fan för såna stunder när man samlar kraft och peppar upp sig för att genomföra något och så blir allt bara helt fel. sånt drar ner mig otroligt mycket, jag vill få klart saker på sekunden och bara att vänta på att färgen ska torka så man kan stryka på en gång till gör mig galen. Men nu när de blev helt fel å vi förmodligen måste slipa bort kornen och de tar ännu längre tid att få det klar. de gör mig fullkomligt galen!
 
Det är tur att jag har flera projekt på samma gång så jag kan pula med något annat tills ilskan börjar rinna av mig och jag kan sätta mig ner och tycka lite synd om mig själv istället.
 
Ne nu ska jag rota igenom köksskåpen efter nått gott och sen lägga mig i sängen och läsa lite, tror till och med att jag tänker läsa tills jag somnar och skita i att borsta tänderna trotts att jag (förhoppningsvis) ätit godis.

RSS 2.0