Jag är det vuxna barnet.

Den här veckan har varit omtumlande på alla sätt och vis. Jag har varit på botten och börjar sakta komma upp igen. Jag har kommit till insikter med mig själv som jag tidigare inte förstått att det är saker jag gör som är en direkt spegling av min barndom. Fast jag har varit medveten om min lite brokiga barndom så har jag inte trott att den har påverkat mig med så mycket negativitet som den faktiskt har gjort. Jag har fått med mig vanor, beteendemönster och bara väldigt dåliga beteenden som nu när jag är medveten om, vägrar att acceptera.

 

Det jag kommit fram till är att jag är ett vuxet barn.

Om man som människa i mycket tidig ålder tvingades växa upp för tidigt och axla ett alldeles för stort ansvar kanske till exempel i en missbrukarfamilj eller annan form av dysfunktionell familjesituation så hindras en viktig del av utvecklingen. Man blir så kallat Vuxet barn. Det betyder att man fortfarande bär en del inom sig som är ett osäkert barn.

 

Vuxet barn till missbrukare har ofta dessa egenskaper:

  1. Söker du ideligen uppskattning och godkännande?

  2. Har du svårt att se dina egna förtjänster?

  3. Är du rädd för kritik?

  4. Pressar du dig själv för hårt?

  5. Har du haft problem med något eget tvångsmässigt beteende?

  6. Är du perfektionist?

  7. Känner du dig ängslig när allt går bra för dig, och räknar du ständigt med att problem ska dyka upp?

  8. Upplever du livet mer intensivt mitt i en kris?

  9. Känner du fortfarande ansvar för andra precis som du kände ansvar för "missbrukaren" i ditt liv?

  10. Har du lätt att bry dig om andra men svårt att bry dig om dig själv?

  11. Isolerar du dig från andra människor?

  12. Reagerar du med ängslan på auktoritära och arga personer?

  13. Känner du dig utnyttjad av andra människor och av samhället i allmänhet?

  14. Har du problem med intima förhållanden?

  15. Förväxlar du medömkan med kärlek, så som du gjorde när det gällde "missbrukaren"?

  16. Drar du till dig och dras du till människor som tenderar att  ha ett tvångsmässigt beteende?

  17. Klamrar du dig fast vid förhållanden därför att du är rädd  för att vara ensam?

  18. Misstror du ofta dina egna och andras känslor?

  19. Tycker du det är svårt att uttrycka känslor?

  20. Tror du att en förälders "missbruk" kan ha påverkat  dig?

 

Vuxet barn till narcissistiska föräldrar har ofta följande egenskaper:

  • Låg självkänsla

  • Lägger ner mycket energi på att tillfredsställa andra

  • Bryr sig mycket om vad andra människor tycker

  • Vet inte vad hon själv, tycker, tänker och känner om olika saker

  • Tvivlar på sitt eget omdöme, särskilt om hennes åsikter står i konflikt med någon annans åsikter

  • Är ofta deprimerad, eller har ångest

  • Tar på sig hela skulden för relationsproblem, känner ofta skuld och skam och får skuldkänslor när de tänker på sig själv i första hand

  • Stannar (för) länge i dysfunktionella relationer, med personer som påminner om föräldrarna

  • eller fastnar i dysfunktionella arbetsgrupper, föreningar och liknande

 

Jag kan skriva under med mitt namn till nästan alla dessa punkter ovan. När jag då i veckan började få insikt om detta blev det som en käftsmäll. Jag vara arg och ledsen för att ingen tidigare har påpekat detta för mig, kanske skulle mitt liv se helt annorlunda ut då. Kanske skulle alla mina förhållanden sett annorlunda ut, mina karriärs val varit något helt annat än det jag gjort hittills.

Allt detta plus min pågående depression gjorde att jag verkligen hamnade på botten. Jag grät i flera dagar, gick utanför dörren och tårarna bara kom helt utan anledning. Saken blev inte lättare att jag samtidigt hade barnen och försökte underhålla dom, se till att dom fick mat eller inte slog ihjäl varandra. I onsdags mådde jag så pass dåligt att jag fick be min ex man ta dom ett dygn för ja kunde knappt ta mig ur sängen.

 

När jag några dagar senare kommit en liten bit upp för gropen började jag försöka reda ut alla mina tankar. Jag tänkte ”vad är det med det här som är så bra som jag inte förstår”. Det måste finnas en mening med att jag fått denna insikt just nu, om jag vetat det för 5år sen kanske jag inte skulle ha förstått att detta faktiskt är mina mönster det beskriver, och att jag varit helt oförmögen att göra något åt det.

 

Så med mitt nya vetande har jag beställt tid hos capio maria för att få gå på anhörigmöten för vuxna barn, tydligen finns det ett tolvstegsprogram för att försöka komma ur sitt medberoende. Jag har fixat fram flera böcker som hjälper till att förstå hur det kommer sig att man hamnar i vissa mönster och varför man blir medberoende när man växer upp med föräldrar som missbrukar. Jag ska kräva av min läkare hos psykiatrin att jag får KBT behandling för att bryta de mönster jag har.

 

Jag är påväg åt rätt håll, jag har valt att bli frisk och vara den kreativa person som jag vill vara och skapa mig det livet jag drömmer och. Fast jag är nere rätt ofta och just nu har ett värkande hjärta så tänker jag inte ge upp. Jag har en vecka full av dans som är min stora passion, jag dansar hellre än bra och det tänker jag göra tills fötterna blöder.

 

Ge inte upp där ute, ni är inte ensamma och DET finns hjälp att få, så länge man vågar se sina egna problem och är öppen för hjälp.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0