Skilsmässa, bostadslös, depression, pank.

Under hela mitt liv har min impulskontroll varit lika med noll, känner jag för att göra något så gör jag det. Det kanske inte alltid är de smartaste sakerna när man har slutsatsen, men då är jag också villig att reparera det i efterhand också. Vissa av dessa impulsiva sakerna kan te sig som statusar på Facebook som inte är så väl genomtänkta. Jag har inget att dölja i mitt liv och att skriva ut hur tufft jag har det både känslomässigt eller ekonomiskt ser inte jag som något fel. Det som blir fel är att jag tänker inte på att folk kommer ha åsikter eller tankar på det jag skriver och gärna kommer med ”goda” råd. Vissa av råden är bra medan andra ord bara sårar och gör det hela mycket värre. I stunderna jag skriver ut mina små livshistorier så tänker jag inte på att folk inte vet hela historien bakom eller hela min livssituation. Vilket leder till att jag inte har rätten till att bli upprörd över vissa kommentarer, för folk vet inte bakgrunden.

Även om nu inte alla i min omgivning läser min blogg så för mig själv och de som faktiskt läser ska jag försöka förklara på ett oluddigt sätt hur situationen faktiskt ligger till.

De i min närhet vet att jag nyligen skilt mig och vet också att det är ett av de bästa besluten jag fattat i mitt liv för mig själv. Det är inget jag ångrar eller vill få ogjort, med det sagt vill jag påpeka att en skilsmässa och liv som ensamstående är allt annat än lätt och jag kan verkligen förstå de kvinnor och män som stannar i sina förhållanden pga bekvämligheten och rädslan för att behöva stå på sina egna ben. Samhället är inte utformat för att vara ensamstående. Det är omöjligt att hitta bostad om man inte har ett bra jobb och 15% till en handpenning undanstoppad så man kan köpa en lägenhet. Det finns ingen hjälp att få i sthlm även om man står på gatan med sina tre barn. Jag hade mycket kontakt med socialtjänsten under tiden efter skilsmässan då jag bodde inneboende hos min ex man. Jag förklarade situationen, jag ljög om att vi inte alls kom överens och inte kunde vara under samma tak. De svar jag fick av dom var ” det vi kan göra för dig och dina barn är att erbjuda härbärge i två veckor, tills ni hittat bostad”. Jag blev helt paff av svaret, ska jag bo med mina barn bland hemlösa i ett härbärge på andra sidan stan?!?! Jag fick oxå frågan ” det är inte så att du blir misshandlad av din exman, för då kan vi hjälpa till med skyddat boende om du polisanmäler han”. Jag förstår att dom inte har lägenheter åt alla som skiljer sig i Stockholm, men jag trodde ändå att den styrelse som var till för att hjälpa folk i nöd skulle ha lite mer förståelse, tips på hur jag kunde handskas med denna nya och jobbiga situation jag hamnat i.

Jag är ändå så glad över att min och Magnus skilsmässa gick smidigt och att vi fortfarande är vänner. Att jag faktiskt kunde bo hos honom 8månader efter vårat beslut. Hade de inte gått hade jag bokstavligen talat fått leva på gatan eller flyttat runt hos vänner.

Till slut fick jag en andrahandslägenhet, vilket jag är så otroligt tacksam över, jag trivs jätte bra och har lyckats göra den till min. Under denna tid var det en speciellt tuff tid på mitt dåvarande jobb. Jag arbetade på fritids, då var jag i klass fram till lunch och fritids efter lunch. Den klassen vi hade var dock väldigt stökig och vi pedagoger fick ta emot både fysisk och psykisk misshandel. Det kanske inte låter så farlig, det är bara barn som slåss och kallar oss vidriga saker. Men när det händer vecka efter vecka och orken och tålamodet är helt borta, man springer in i personalrummet gråtande mer än en gång i veckan då är det något som inte stämmer.

Så pressen av skilsmässan, jobbet och den redan underliggande depressionen sedan tre år tillbaka drog mig så långt ner psykiskt att jag inte längre klarade av att jobba. Tanken på att behöv ta hand om mina egna barn gav mig sådan ångest att jag flydde hemifrån för att slippa se dom. Jag var så otroligt stressad över allt och tanken på sista gången jag hade den stressen då min kropp reagerade så starkt att jag fick en ansiktsförlamning. Jag kunde inte äta ordentligt, inte blunda eller röra halva sidan av mitt ansikte. Jag ville verkligen inte hamna där igen, så jag tar kontakt med vårdcentralen, dom sjukskriver mig direkt, vill pröva ut massa nya mediciner, utreda mig för olika psykiska sjukdomar. Skickar remisser hit och dit, en läkare tycker att jag ska göra si, och en annan håller inte alls med och råder mig göra så.

Läkarna hjälper mig inte direkt i att lyckas må bättre, sommaren har precis börjat och att få tid hos allmänpsykiatriska mottagningen är inte de lättaste.

Jag får iaf en tid efter någon månad och det startas en utredning direkt, hon ändrar medicinen som vårdcentralen gett mig för att det var helt fel tydligen. Mötet var omtumlande men ändå så skönt, äntligen har jag hamnat rätt, äntligen kommer jag förhoppningsvis få den hjälp jag behöver. Bearbeta min barndom, ändra på alla mönster som jag själv upptäckt bara upprepar sig om och om igen.

Jag är otroligt glad att vara sjukskriven pga att jag just nu inte skulle klara av att jobba, vissa dagar har jag svårt å komma ur sängen, man blir som ett kolli och tanken på att ta sig upp och kissa kan ge mig sån ångest. Medan vissa dagar kan vara lite bättre, jag kan ta mig till affären, hitta på saker med barnen eller mina vänner. Jag kan aldrig i förväg veta vad för slags dag jag kommer att ha, jag kan planera in saker men försäkra dom i min omgivning att det kan bli ändrade planer ifall jag mår piss.

Många reagerar säkert när ni hör hur jag har det men ändå postar bilder på Instagram eller Facebook där jag är iväg å grillar med en vän eller står å pussas med min nya kille. Jag kan förstå det, så som jag mår förväntas det att man alltid ska ligga i sängen. Men de dagarna jag mår okej försöker jag ta vara på det jag älskar att göra det som ändå får livet att verka ha någon form av mening. Sådana saker som kan ge mig ett stor leende utanpå fast jag har en inre kamp mellan mitt dåliga samvete, känslan att man aldrig kommer räcka till, ångesten och deppigheten. Fake it until you make it, ler ja tillräckligt många gånger så kanske leendet till slut kommer ifrån hjärtat och allt det tuffa bara blåser bort. Lyckas jag få in tillräckligt många possessiva tankar om dagen så kanske jag för evigt kan hålla borta en negativ. Fast jag legat i soffan hela dagen och kollat på tv utan att riktigt se vad jag tittar på så vet jag att bara jag samlar lite kraft till att ta mig till dansen så kommer jag vara fri i några timmar. Det är det ända stället just nu som jag känner att jag på riktigt lever och släpper all skit jag går och bär på.

Så det jag vill säga är att fast en person som är djupt deprimerad postar en bild där han eller hon ler så betyder det inte att man är frisk eller lurat hela samhället så att man kan få vara sjukskriven för att det är så kul att bara gå hemma och alltid ha för lite pengar varje månad. Utan det är ett leende som pressats för för att man vet att även om man inte känner glädjen ända inifrån så kan man försöka lura kroppen genom att le så mycket man bara orkar så kommer förhoppningsvis kroppen snart tro att man kanske mår bättre än man faktiskt gör.

Å om en person lägger ut en bild på att man tex tagit sig iväg på en fest för att umgås med sina vänner, så har garanterat denna person haft en enorm inre kamp med sig själv och ens ångest/ deposition, den har preppat sig för festen ena sekunden för att sen den andra bara borra ner huvudet i kudden fyllt av tårar för att orken som man ständigt längtar efter aldrig infinner sig. I sista stunden så har beslutsamheten vunnit över det jobbiga och man har lyckats ta sig ut genom dörren innan kroppen hinner säga stopp igen.

Å om en person lägger upp hur tufft det är, att man inte har pengar att köpa mat till sina barn och trotts alla goda råd är helt oförmögen att finna orken att ta sig iväg och försöka hitta sätt att få lättförtjänta pengar, så är det garanterat inte för att man bara är lat och tycker det är så kul att visa sin sårbaraste sida inför massor av vänner/bekanta /och nyfikna, utan det är för att man har riktig skär panik över situationen, man kan verkligen inte se någon lösning på problemet och ju mer råd man får desto mer paralyserad blir man, för att det blir ännu ett moment av stress och press. Kroppen i en stressad och pressad situation resonerar inte rationaliserat, den går i försvarsläge och oftast genom att bli helt paralyserad och tappar all kunskap man lätr sig genom åren hur man ska skaffa mat och pengar för att överleva.

 Jag vet att det inte finns någon som helst logik i allt detta, men depression ångest och andra psykiska sjukdomar finns där ute, det är inget som är påhittat av svaga och lata personer som vill snylta på samhället. Dessa sjukdomssymptom och diagnoser är precis lika verkliga som en hjärntumör. Bara det att det är inget som går att se med blotta ögat på en röntgen, men bara för att det inte syns gör det inte mindre verkligt. Jag reagerade för ett år sedan med en förlamning pga stress, de om nått visar på att kroppens psykiska hälsa är ihopkopplad med den fysiska. Man kan alltså må så dåligt psykiskt att man inte kan ta sig upp ur sängen. På samma sätt som att man kan må så pass dåligt psykiskt av en fysisk sjukdom att man känner att livet inte är värt att leva längre.

 Har man aldrig varit i nära kontakt med psykiska sjukdomar kan man aldrig riktigt förstå hur jävligt det faktiskt är. Precis som att jag aldrig riktigt skulle kunna förstå hur det är att ha bröstcancer för att jag har aldrig varit i den sitsen.

 Så jag vill be alla er som läser detta, stöter ni på någon som mår väldigt dåligt psykiskt, stäng munnen om ni är på väg att säga ” men det är så fint väder, du kan väl gå ut en liten stund”, vi ser att det är sol, men det rör oss inte i ryggen, det spelar ingen roll hur fint väder det är, det går inte att bara rycka upp sig, för vi är sjuka. Ni skulle aldrig säga till en förlamad, ” du ryck upp dig, de är bara att ställa dig upp å gå ut, det är ju så vackert väder”.

Se bara till att finnas där, lyssna, skit i goda råd om vi inte ber om dom, vill ni döma oss, gör det tyst i era huvuden och ser ni en bild dom postar å ni tycker dom ser oförskämt glada ut, tänk då på vad som försiggår bakom det där leendet.  

 

 
I skrivande stund. Jag tror att jag duschade igår, minns inte så noga, mitt hår ska vi inte tala om! jag hade tänkt ta mig till någon strand och bara under dagen, fick erbjudande om att följa med att åka båt. Men när jag vaknade så fanns inte orken, så jag blir liggande i soffan hela dagen. Jag är bjuden på grillkväll och jag hoppas jag tills dess ska orka duscha och ta mig iväg hemifrån. För att vara själv i en lägenhet hela dagen är absolut inte roligt och hur mycket jjag än längtar efter att få träffa folk ikväll, så är det ingen garanti för att orken eller lusten ska infinna sig just när jag skulle behöva åka ikväll.
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Annelie

Bra och fint skrivet iluna. I feel u! Önskar jag va där och kunde ta hand om dig!! Här på andra sidan jorden infaller sig deppigheten till och från oxå ! Puss

Svar: Ja det skulle varit underbart att ha dig här hos mig nu! Längtar så mycket efter dig!Pussar!!!!
Iluna

2014-08-08 @ 17:00:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0