Tuffa tider.

Förra veckan och starten på denna vecka har det varit riktigt tufft på jobbet. Sådär jobbigt och tufft att man bara har lust å sticka iväg utan att säga till någon och inte komma tillbacka. Det känns riktigt hämskt att känna så för jag trivs otroligt bra med mina kollegor, tror helt ärligt att man inte kan ha bättre personer omkring sig på en arbetsplats. Skulle föräldrarna veta vad som sägs bakom personalrummets dörr skulle dom nog va livrädda för att lämna barnen åt oss. Vi kan ha så otroligt kul ihop och snackar verkligen om allt mellan himmel och kuk, å några minuter senare kan någon stå och pusta ut i ens famn pga jobbigheter i livet. Dessa fina relationer vill jag verkligen inte lämna, men just nu blir jag gråtfärdig bara jag tänker på jobbet och hur arbetsmiljön är just nu. 
Jag förösker låta saker bara rinna av mig men det är så lätt för mig att bara suga åt mig allt som händer och låta andra sno min energi utan lov. 
 
Förr i tiden klarade jag av stress och kunde gå igång på att det gick fort i svängarna, men nu är jag livrädd att bli utbränd igen och missa kroppens signaler. Så fort jag får lite ont i öronen tror jag att min bells pares ska komma tillbacka, för den utlöstes av stress i samband med infektion i kroppen. Det började med förkylning och ont i öronen, sen kom förlamningen. Det var vidrigt och inget jobb eller möten i världen är värt de. Jag måste lära mig att chilla ner några hekto och säga stopp när det blir för mycket. Men om ja klarar det har jag ingen aning om. Det återstår att se.
 
Trotts det tuffa jag känner just nu på jobbfronten och att jag ännu inte funnit någonstans att bo. Så är jag såååå otroligt tacksam för allt jag har i mitt liv just nu. Alla fina och underbara vänner, gamla som nya. Mina barn som jag älskar mer än något annat i detta universum. Min mamma och syster som alltid finns där för mig och killarna. Jag älskar min kreativa sida som hjälper min hjärna att bara vara och inte tänka så mycket, jag älskar min kärlek till salsan som får det att spritta i benen på mig vare sig jag väntar på bussen, står i köket eller är på klubben. Min busiga sida som älskar att få andra att möta mig med ett leende på läpparna och skrattet bubblande i magen. 
 
Allt jag har och värdesätter mäst av allt kan inga pengar i världen köpa, så det kommer jag hålla hårt i och aldrig släppa.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0