Våga förändring

Livet är fortfarande en bergochdalbana och jag kämpar för att kravla mig upp ur gropen. De senaste dagarna har varit mer upp än ner vilket är underbart. Jag har fått en till medicin och jag tycker den fungerar riktigt bra tillsammans med den andra. Jag tvinga min läkare att ge mig en samtalskontakt och dagen efter så ringde det en kvinna som jag ska få träffa och prata med. Jag hoppas jag kommer bli ordinerad KBT, tror det skulle vara riktigt bra för mig. Sen har jag varit på möte på Capia maria som har program för anhöriga som vuxit upp med missbruk runtomkring sig. Så underbar personal och jag kände för första gången att nu har jag kommit rätt. Att här kan dom hjälpa mig med de problem jag har som är en spegling från min barndom och alla de beteendemönster jag fått med därifrån som nu gör vissa saker lite knepigare för mig.

 

Min ex man är så underbar så han tar barnen lite extra länge nu när jag mått så dåligt så jag får en chans att komma på fötter. Det ger mig otroliga skuldkänslor att jag inte orkar med mina egna barn just nu, men samtidigt så vill jag inte att dom ska se sin mamma sitta och gråta utan anledning eller få utbrott för skit saker bara för att jag är så trött. Så jag hoppas att när dom blir äldre ska vara tacksamma att jag lyssnade på min kropp och lät deras pappa ta dom en längre period medan jag försöker bli frisk. Dom kanske inte förstår det just nu och det gör ont i hjärtat att tänka på det, men tror verkligen det är det bästa för dom nu.

 

Men trotts mina skuldkänslor och mina ibland jobbiga svackor då jag bara börjar gråta utan vidare, så börjar allt kännas lite lättare. Jag försöker verkligen lyssna på kroppen och följa vad den behöver. Jag försöker säga till mig själv hur bra jag är som tar mig igenom detta och det känns som en lögn ibland, men till slut så kanske man fattar att det faktiskt stämmer och att man gör så gott man kan.

 


RSS 2.0